Tabula rasa

Skärmavbild 2019-06-12 kl. 19.29.54

Annonser
Bild | Posted on av | Lämna en kommentar

Äntligen framme! (långt om länge)

Jag började skriva den här romanen i en långtradare någonstans mellan Kiel och Basel, den 27 juli 2002.

Första exetMin bror körde transporter ned till kontinenten på den tiden och han hade sagt att under tursamma vändor kom han hela vägen ner till Milano. Där kunde man gå längs gatorna, titta i skyltfönster och äta glass i solen tills det var dags att åka norrut igen.

När han frågade om jag ville följa med på en tur tänkte jag att det vore rätt bohemiskt att en dag kunna säga att jag börjat skriva min roman i en långtradare på väg genom Europa. Så jag packade ner mina förberedda anteckningar och lite ombyten i en väska. För att göra scenen komplett tog jag till och med med mig ett ex av Jack Kerouacs On the road.

Snart nog trängde sig emellertid verkligheten på, så där som verkligheten har för ovana att göra. Jag fick givetvis magknip av att bara sitta still i en långtradare hela dagarna. Mina försök att kurera mig själv genom att uteslutande dricka multivitaminjuice med smak av tropiska frukter misslyckades kapitalt och i min gamla On the road-pocket sitter fortfarande ett slarvigt bokmärke instucket på sida 80 ungefär. Även det glassiga Milano förblev en hägring. Vi kom i själva verket aldrig längre än till en gråmulen lastplats i schweiziska Oberentfelden.

Men det egentliga målet med resan kan man kanske ändå säga att jag uppnådde idag, när jag, sjutton år senare, till slut fick hem mitt första tryckta exemplar av romanen, Abalone.

Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många olika versioner av den här berättelsen som både hunnit bli klara och förkastas sedan den där första dagen på autobahn. Stundtals har berättelsen tett sig för mig som ett evigt skiftande och gäckande moln, omöjligt att håva in och få ner på jorden. Tanken på att romanen nu ändå har antagit denna enda, slutgiltiga och trivsamt rektangulära form, känns därför fortfarande en smula overklig.

Vad jag känner spelar å andra sidan ingen som helst roll. För nu när boken finns på riktigt ute i världen är den inte min längre, utan er.

Och allt jag hädanefter själv kan göra, är att hoppas att ni vill läsa den.

***

Abalone. (Haliotis midae) Mollusk i familjen havssniglar. Saknar blodkoagulerande funktioner. Görs en rispa i köttet fortsätter djuret ofta att blöda tills det dör. Starkt hotad till följd av tjuvfiske. 

De är ett omaka par. Svenska Ester har flytt till Sydafrika för att skriva reportage. Tom är tjuvfiskaren som har svårt att acklimatisera sig efter apartheidregimens fall. Deras färd går mot botten, medan båda söker efter något som kan hindra dem från att falla. Abalone är en roman om fäder och döttrar, ensamhet och sorg; om sår som aldrig slutar att blöda.

Pressröster - flik

 

Publicerat i Abalone, Bok nummer två, Minnena, Tiden | Lämna en kommentar

April, april

abalone omslag.jpgApril 2019 blir en speciell månad, i alla fall för mig.

Då släpps för det första min nästa roman, Abalone. Men det kommer också att bli en ny separatutställning med mina oljemålningar på Abante Gallery.

Under tiden som allt långsamt blir färdigt, såväl text som tavlor, dyker jag titt som tätt upp som litteraturkritiker på Svenska Dagbladet. Texterna listas fortlöpande här, för den som får lust att läsa.

Publicerat i Byrån | Lämna en kommentar

Mellan två världar

Grodman (50 x 60 cm) kopia

Grodman
Olja på duk
50 x 60 cm

Publicerat i Byrån | Lämna en kommentar

Hur tänkte jag här?

Skrikor (40 x 44 cm) kopia

Skrikor
Olja på duk
40 x 44 cm

Publicerat i Byrån | Lämna en kommentar

Eskapistisk start på arbetsåret

Svanskogen (100 x 120 cm) kopia

Svanskogen
Olja på duk
100 x 120 cm

Publicerat i Byrån | Lämna en kommentar

Växelbruk och klöversådd

Att alltid odla betor på samma åkerlapp gör jorden arm och tråkig. Man ska varva grödorna och regelbundet lägga marken i träda, sätta klöver på täppan och plöja ner, allt för att hålla åkern livlig.

På samma vis är det med kreativiteten. Eller åtminstone hoppas jag att det, eftersom det är så mitt eget arbete, av lust och nödtvång, är upplagt.

Hela sommaren har jag nu, exempelvis, ägnat åt att måla. Måleriet har den goda egenskapen att vara så konkret. Det är taktilt och visuellt när jag målat en dag kan jag bara ta ett steg tillbaka och enkelt överblicka hela resultatet. I långa stunder är det också behagligt meditativt. Språkhjärnan kopplar ner, hänger sig åt dagdrömmar och en ordlös intuition tar över istället. Timmarna går.

Längre perioder i detta tillstånd är likväl förvånansvärt utmattande. Tids nog börjar jag känna mig som en fånge där jag måste stå intill staffliet, fläckig och frustrerad, i enveten kamp mot entropin. Kläder, händer och allting annat runtom tavlans fyrkant blir för varje dag mer och mer kladdigt, samtidigt som allting inom samma fyrkant måste tuktas att stanna på angiven plats. Att då efter många veckor äntligen vara klar, som nu, är som att få stiga ur ett jordigt gryt upp i ljuset igen.

Full av plötslig energi ger mig själv ledigt. Jag städar och duschar. Läser ut en massa böcker och köper dansskor på Stadsmissionen. Jag finner mig förvånad ligga utfläkt i solen, vilket jag annars är alldeles för rastlös för. Jag skriver en recension, bakar bröd och bokar bussbiljetter till Dalarna.

För att vara den inledande metaforen trogen är det väl detta som ska liknas vid klöversådd. Jag bunkrar kraft (och strör kanske också lite extra klöver omkring mig). Men i vilan tar jag också sats för nästa odlingscykel: Skrivandet.

I sina bästa stunder är skrivandet som att tygla ett tankemoln till en laserstråle. Att få komma tillbaka till detta tillstånd efter en längre tids frånvaro är också på många sätt som att komma hem. Att se textmassan växa framför mina ögon ger en alldeles särskild tillfredställelse och efter en uppstartsfas som i regel mest består av ångest och motstånd rullar arbetet allt lättare, till slut nästan av sig själv.

Men att ägna dagarna åt att skapa något som inte fysiskt går ta på och som inte heller kommer att synas för någon annan än mig själv på många månader, leder förr eller senare till en längtan efter något mer konkret och direkt. Jag vill få tillverka något som rent fysiskt existerar och samtidigt få uppleva den unika njutningen i att bli klar, inte om ett par år, utan nu, genast, eller i alla fall inom loppet av bara några veckor. Då är det dags att måla igen.

Just nu befinner jag mig emellertid som en hippie mitt på klöverängen. Där är dans, blåbärsplockning, loppis och båtutflykter. Men i allting också en spänd förväntan inför en höst med nya romanen.

Även skrivandet i sig bjuder ju in till hejdlösa mängder av odlings- och trädgårdsmetaforer (plantering, rotsystem, ogräs, tukt och ansning). Men för allas skull stannar vi nog där.

Publicerat i Bok nummer två, Tavlorna, Texterna | Lämna en kommentar