Växelbruk och klöversådd

Att alltid odla betor på samma åkerlapp gör jorden arm och tråkig. Man ska varva grödorna och regelbundet lägga marken i träda, sätta klöver på täppan och plöja ner, allt för att hålla åkern livlig.

På samma vis är det med kreativiteten. Eller åtminstone hoppas jag att det, eftersom det är så mitt eget arbete, av lust och nödtvång, är upplagt.

Hela sommaren har jag nu, exempelvis, ägnat åt att måla. Måleriet har den goda egenskapen att vara så konkret. Det är taktilt och visuellt när jag målat en dag kan jag bara ta ett steg tillbaka och enkelt överblicka hela resultatet. I långa stunder är det också behagligt meditativt. Språkhjärnan kopplar ner, hänger sig åt dagdrömmar och en ordlös intuition tar över istället. Timmarna går.

Längre perioder i detta tillstånd är likväl förvånansvärt utmattande. Tids nog börjar jag känna mig som en fånge där jag måste stå intill staffliet, fläckig och frustrerad, i enveten kamp mot entropin. Kläder, händer och allting annat runtom tavlans fyrkant blir för varje dag mer och mer kladdigt, samtidigt som allting inom samma fyrkant måste tuktas att stanna på angiven plats. Att då efter många veckor äntligen vara klar, som nu, är som att få stiga ur ett jordigt gryt upp i ljuset igen.

Full av plötslig energi ger mig själv ledigt. Jag städar och duschar. Läser ut en massa böcker och köper dansskor på Stadsmissionen. Jag finner mig förvånad ligga utfläkt i solen, vilket jag annars är alldeles för rastlös för. Jag skriver en recension, bakar bröd och bokar bussbiljetter till Dalarna.

För att vara den inledande metaforen trogen är det väl detta som ska liknas vid klöversådd. Jag bunkrar kraft (och strör kanske också lite extra klöver omkring mig). Men i vilan tar jag också sats för nästa odlingscykel: Skrivandet.

I sina bästa stunder är skrivandet som att tygla ett tankemoln till en laserstråle. Att få komma tillbaka till detta tillstånd efter en längre tids frånvaro är också på många sätt som att komma hem. Att se textmassan växa framför mina ögon ger en alldeles särskild tillfredställelse och efter en uppstartsfas som i regel mest består av ångest och motstånd rullar arbetet allt lättare, till slut nästan av sig själv.

Men att ägna dagarna åt att skapa något som inte fysiskt går ta på och som inte heller kommer att synas för någon annan än mig själv på många månader, leder förr eller senare till en längtan efter något mer konkret och direkt. Jag vill få tillverka något som rent fysiskt existerar och samtidigt få uppleva den unika njutningen i att bli klar, inte om ett par år, utan nu, genast, eller i alla fall inom loppet av bara några veckor. Då är det dags att måla igen.

Just nu befinner jag mig emellertid som en hippie mitt på klöverängen. Där är dans, blåbärsplockning, loppis och båtutflykter. Men i allting också en spänd förväntan inför en höst med nya romanen.

Även skrivandet i sig bjuder ju in till hejdlösa mängder av odlings- och trädgårdsmetaforer (plantering, rotsystem, ogräs, tukt och ansning). Men för allas skull stannar vi nog där.

Annonser
Publicerat i Bok nummer två, Tavlorna, Texterna | Lämna en kommentar

Nyutsprunget ur den kreativa bubblan

Kreativ bubbla

Kreativ bubbla – såld
Olja på duk
65 x 80 cm

Publicerat i Tavlorna | Lämna en kommentar

Guldmakeri och andra uppdrag

Skärmavbild 2017-05-09 kl. 11.22.53

Vad kan väl passa bättre, en afton i början av maj, än att traska bort till Röda rummet på Berns och skapa guld utifrån Strindbergs gamla alkemiska recept? I går var det i alla fall det jag gjorde.

Det enda ingredienser som behövs (enligt det brev som Strindberg skrev till vännen Anders Eliasson i april 1896) är det som syns på bilden. Huruvida experimentet lyckades kan ni själva bedöma utifrån pappersremsan främst i bild. Hur var det nu? Allt är väl guld som glimmar?

Tilltaget var en del i en litterär afton där gästerna, utöver mina alkemiska utsvävningar, även bjöds på ett samtal mellan Göran Greider och Daniel Suhonen om deras gemensamma vurm för trädgårdsskötsel och en musikmix av Erik Schüldt, allt stiligt arrangerat av Jerker Virdborg. Vad kan en sådan afton kallas om inte ett slags guld i sig?

Roliga framträdanden i stil med detta är dock inte allt jag sysslar med nu för tiden. Utöver måleriet och arbetet med nästa bok (efter debuten med Skuggan) finner ni mig sedan i höstas även som återkommande bokrecensent på Svenska Dagbladet. Min senaste text (om Orhan Pamuks nya roman) kom i tidningen i går och redan nästa vecka vankas mer. Håll gärna ögonen öppna!

Publicerat i Debutromanen, Platserna, Strindberg, Texterna | Lämna en kommentar

Silvertärnor och pappersflygplan

Tankeflykt blogg

Tankeflykt
Olja på duk
73 x 100 cm

Publicerat i Tavlorna | Lämna en kommentar

Ingen bok är en ö

Inspiration.jpg

Ibland får jag frågan vad som inspirerat mig i mitt skrivande av Skuggan

Frågan är egentligen omöjlig att besvara på ett ordentligt sätt, för exakt vad som ledde fram till den roman som Skuggan till slut blev vet jag inte ens själv. Enklast vore att säga att det är en obestämd blandning av allt jag läst, saker jag tänkt och mycket mer som jag själv inte har kontroll över. Att Strindbergs Inferno haft ett finger med i spelet är så klart en rimlig gissning. Men förutom den lilla omständigheten att hela min roman har sin utgångspunkt i infernokrisen har Strindbergs egen skildring av perioden faktiskt inte alls varit särskilt central för min egen version.

Skulle jag själv lyfta fram några verk som på något sätt varit avgörande för Skuggans tillblivelse så är det istället dessa: Lars Gustafssons Tennisspelarna, Sven Delblancs Speranza och Peter Cornells Paradisets vägar.

Tennisspelarna måste först och främst nämnas eftersom det är där min huvudperson, spionen Zygmunt, för första gången ser världens ljus, 1977 (samma år, faktiskt, som jag själv). Det var Gustafsson och inte jag som hittade på att Strindberg skulle ha varit förföljd på riktigt av en liga med polska agenter. Jag föll raklång för idén, stal den helt skamlöst och gjorde den till min. Jag sörjer att Gustafsson gick bort bara någon månad innan Skuggan publicerades. Jag hade velat skaka hans hand och tacka honom. Men jag är glad att han i alla fall fick reda på att boken var på väg och att tanken på den upplivade upp honom. Han hade ju lika gärna kunnat känna sig bestulen. Men så sniken var inte Lars Gustafsson.

Sven Delblancs Speranza (1980) har också färgat mig genom att vara den första bok i ren dagboksform som jag (mins att jag) läst och jag fascinerades ögonblickligen av hur smart greppet var för att beskriva en människa i förvandling. I en dagbok är allting här och nu. Författaren av en dagbok gör alla sina anteckningar utifrån sitt tillfälliga temperament och humöret färgar av sig på texten även då det inte är avsikten. Den som skriver om någon annan avslöjar på det viset också ofrivilligt sig själv. Därtill har dagboksskrivaren ingen aning om vad som kommer att utspela sig i morgon. Framtiden är lika oskriven som de vita bladen i dagboken själv. Vad som helst kan hända och naiv optimism är minst av allt en garanti för framtida segrar. Det kan lika gärna gå helt åt skogen. Vilket det också gör i Speranza. Dessutom finns där en fantastisk scen med en bläckfisk som inspirerat mig till en tavla. (Men Lars Gustafsson var visst inte alls lika förtjust i den boken.)

Slutligen är Peter Cornells Paradisets vägar: Noter till ett förlorat manuskript (1987) en märklig och underbar pärla till bok. Jag läste den samma år som jag började arbeta med Skuggan och även om jag i dag inte minns exakt hur det ena ledde till det andra är det omöjligt att inte se en sådan koppling så här i efterhand. Liksom Skuggan har Paradisets vägar formen av ett upphittat dokument. Men det är inte en dagbok som Skuggan, utan istället en fristående notapparat på 122 lösa blad som genom okända men olyckliga omständigheter förlorat kontakten med hela sin modertext, något som av allt att döma skulle bli ett gigantiskt idéhistoriskt verk om paradiset och dess labyrinter. Cornell tar genom notapparaterna en snillrik genväg till sakens kärna och släpper även greppet om alla (uppenbara) röda trådar. Noter kan leva sitt eget liv, insåg jag, då om inte förr. Och någonstans ur denna insikt föddes förmodligen min egen fiktive förläggare, Bernard Stark, han som i Skuggan gärna sticker emellan med pedagogiska förklaringar till det som nämns i Zygmunts dagbok, men som efterhand också börjar ta sig allt större friheter i fråga om egna, mer eller mindre relevanta, tolkningar och stickspår.

Vilka författare som i slutändan kommer färga min nästa roman vet jag inte helt och hållet än. Kanske Alan Warner. Kanske Marguerite Duras och Doris Lessing. Kanske signaturmelodin till teveserien The Sopranos eller Isabelle Huppert ansikte varenda film där hon är med. Kanske allt och mycket mer. Vad det faktiskt blir inser jag kanske först i efterhand. Men en sak är i alla fall säker och det är att ingen bok är en ö.

Publicerat i Böckerna, Debutromanen | Lämna en kommentar

Nu är det över, nu börjar det

Nu är det över.

Båda de litterära debutantpriserna som Skuggan till min stora stolthet nominerades till har nu delats ut och den anspänning jag knappt visste att fanns där släpper plötsligt. Det tar överraskande mycket på krafterna att inte hoppas på någonting.

Likaså är utställningen på Abante nu slutligen förbi. Efter höstens högintensiva arbete med att få alla målningar klara i tid har de nu plötsligt både hängts upp och plockats ner. Röda prickar intill samtliga verk, som en festlig form av mässlingen. Mycket roligt.

Men även det som lyckas kräver sin egen energi. Och den trötthet som så länge legat på lur under ytan väller nu upp och sprider sig som en mjuk dimma över allting.

Så här i utmattningen kan jag fråga mig om den enda belöningen för allt hårt arbete ständigt bara kommer vara mer hårt arbete. För all framtid. Vad är i så fall poängen med allt?

Men när orken återvänder minns jag att arbetet med att skapa nya saker av ingenting är sin egen särskilda belöning, och att ha möjlighet att skriva och måla den största lyxen av allt.

Nästa bok står redan öppen och väntar, som garderoben mot landet Narnia. Så snart jag bara orkar röra mig tillräckligt ska jag ta steget över kanten och försvinna in i den.

Om ett par dygns vila eller så.

Nu börjar det.

Publicerat i Branschen, Debutromanen, Framtiden, Tavlorna, Tiden | 2 kommentarer

”Inom ytan” – utställningen på Abante Gallery

Målningarna som visades på Abante Gallery 21 januari till 8 februari 2017.

balboa-i-parken

Balboa i parken
65 x 65 cm, olja på duk

dansbana

På det fjärde ska det ske
65 x 65 cm, olja på duk

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Näckrosdamm
120 x 100 cm, olja på duk

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Stickar fåglar
120 x 100 cm, olja på duk

SAMSUNG DIGITAL CAMERA
Tunn is
65 x 65 cm, olja på duk

djur-i-bur-panter
Konvention – panter
37 x 43 cm, olja på duk

djur-i-bur-apa

Konvention – orangutang

37 x 43 cm, olja på duk

Publicerat i Tavlorna | Lämna en kommentar