Ensittaren

Och i en håla uppe bland bergen sitter en förvirrad man och pratar med solen och en samling snälla djur. Världen tycks för liten för hans tankar. Kanske är även hans eget huvud för litet. Ömsom störtar han mot höjden. Ömsom faller han till marken. I förklarade stunder, när allt för ett ögonblick tycks falla på plats, stapplar han nedför sluttningen på måfå ut bland människorna. Och förkunnar.

Zarathustra alltså. Han som talade sålunda.

Boken med sitt lovtal till ”övermänniskan” adopterades lystet av nazisterna och har kanske aldrig helt repat sig efter detta. Pöbelhat och kvinnoförakt finns där också i överflöd.

Men när jag nu till slut läser boken inser jag att den egentligen mest handlar om en människas inre och stundtals smått desperata kamp för att (med ett skri av fobiskt äckel) befria fötterna ur den banala hopens sugande träsk och stiga mot solen istället.

Att nå ovanom och bortom sina egna mänskliga förutsättningar. Eller i alla fall: Att aldrig sluta försöka.

Hej!

Han blev ju tokig sen också, Nietzsche. Så kan det gå.

Annonser
Det här inlägget postades i Böckerna, Vanvettet. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s