Syntetist javisst!

Jag är ett barn! Jag lär mig saker varje dag!

Och då inte minst inom konsten och konsthistorien, där jag ju är en autodidakt och totalt obildad vilde, helt och hållet styrd av intuitionen.

Vi backar:

Det som talade till mig hos Gauguin i (ett tidigare inlägg) var känslan av att han medvetet tycktes ha målat sina tavlor på en yta snarare än i ett rum. Att han alltså erkände duken som platt och inte försökte ge djup åt den utan istället använde sitt motiv för att skapa former.

Nu inser jag att detta (så klart) har haft ett namn ända sedan världsutställningen i Paris 1889, då ett antal refuserade konstnärer (bland dem Paul Gauguin) ställde ut sina mindre konventionella målningar på ett café just utanför grindarna.

Det kallas syntetism (eller cloisonism).

Inspirationen sprang ur medeltida källor, som kyrkfönster och emaljmålningar, samt från den mystiska Orienten som fascinerade européerna starkt vid denna tid, och där konstnärerna traditionellt haft en annan uppfattning om bildens funktioner. Till skillnad från i Europa hade man i Asien helt enkelt inte snöat in så väldigt på naturalismen som ideal.

Tankarna går (som de ofta gör) till Orhan Pamuks roman Mitt namn är röd, som utspelar sig i Turkiet på 1500-talet, just då det västerländska inflytandet börjat smyga sig in i konsten. Den nya generationen ifrågasätter kravet på att bilden alltid måste spegla ett högre, gudomligt ideal, att målet alltid måste vara att nå så nära som möjligt det som Platon skulle kallat varje föremåls ursprungliga idé, till skillnad från de defekta representationer av dessa idéer som förekommer i sinnevärlden. Att koncentrera sig på det specifika hos varje enskilt föremål vore enligt traditionen att fjärma sig från Gud. Och att måla saker i bakgrunden mindre, för att ge bilden djupverkan, kunde samtidigt betraktas som en lögn, eftersom ju strikt taget inget blir ju mindre bara för att det är längre bort. Det bara ser ut så. I Mitt namn är röd finns dock de målare som börjat bryta mot de gamla dekreten, och exempelvis måla porträtt som faktiskt liknade förebilderna. Med fara för sina liv rent av, eller åtminstone sina karriärer.

I Europa gick konstnärerna alltså åt motsatt håll vid 1800-talets slut (det vill säga 300 år senare) och lämnade det specifika bakom sig för att i gengäld nå en ny nivå bortom realismen. Dock eftersträvades ingen gudomlig dimension, utan istället en strikt personlig. Att måla själens realiteter istället för naturens.

En mycket egocentrisk konst med andra ord. Vilket passar mig utmärkt.

Att hitta ordet syntetism känns också ungefär som att få en diagnos. Nu vet jag vad det är jag håller på med när jag stirrar på en duk och egentligen inte bryr mig så mycket om djupet utan mest försöker hitta en visuell balans mellan olika färger och former, en frusen pose, ganska statisk, och gärna tryggt fixerat av skarpa skiljelinjer.

Vilket inte minst gäller den duk jag spände upp i går, 91 x 91 cm stor (eftersom de hade slut på 90-plankor).

Blir allt som jag vill (och det blir det i alla fall ibland) ska den arta sig till en fullskalig men mycket välbalanserad färgeruption.

Bilden: Lång dag (målad 2007)

Annonser
Det här inlägget postades i Böckerna, Konsten, Paris, Tavlorna. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s