Fotspår

I Paris två dagar och vandrat mil efter mil medan tankarna malt. Mina svarta ”mocka”-skor ser nu ut som kolbitar, förvridna av nötningen och pudrade med Jardin de Luxembourgs bländvita promenadgrus, som av aska.

På den gamla karta jag letat fram ur en låda: Ett antal inringade adresser, utan anknytning till vanliga sevärdheter.

De ställena har jag letat upp och därvid stannat, stått och stirrat på till synes helt anonyma hus, som en förryckt person, och tagit foton helt utan konstnärliga ambitioner. Ibland stirrade jag på murar efter hus som inte längre fanns, på gator som för länge sen bytt namn, eller anlände adressen och fann en byggarbetsplats istället.

Åt kanderade nötter i flykten, för skygg för en normal middag. Sjönk ner på parkbänkar under brusande grönska och njöt av att utmattningen för ett par minuter gjorde mig nära nog tom. Blev förvånad över att jag bränt skuldrorna i hettan, som om jag trott att jag var osynlig, eller bara där i anden, och att solen därför inte kunde nå mig? Vandrade sen vidare igen.

Som Springsteen sjunger i en kanske inte bra men ändå träffande låt om en helt annan stad: Jag skulle gå tusen mil bara för att slippa detta skinn.

Men inte ens Paris låter dig komma undan.

Annonser
Det här inlägget postades i Paris, Sambanden, Texterna, Tiden. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s