Äger man snille är det ok att vara galen

Läser Olof Lagercrantzs Dikten om livet på den andra sidan – en bok om Emanuel Swedenborg, och kontemplerar över Kellgrens känga (á 1787) mot den drömmande visionären:

”Man äger ej snille för det man är galen”.

Det vill säga: Bara för att van Gogh var en stor konstnär och skar bort en bit av örat betyder det inte att du blir en lika stor konstnär om du skär bort motsvarande bit.

Å andra sidan:

Det finns inget annat sätt att legitimera galenskap, eller rent av upphöja galenskap till något finare och bättre än den sunda vanligheten, än att förvandla den till konst. Kanske inte i stunden – då löper konstnären samma risk att få ryggar vända mot sig som alla andra, icke konstutövande galningar. Men i efterhand – när omgivningen istället börjar koncentrera sig på själva produkten av galenskapen.

Galenskap är fascinerande eftersom den inte vet var gränserna går. Så öppnas nya världar. I Swedenborgs fall, en värld av änglar och andar från främmande planeter, platser och figurer som han hävdade att han också besökte, eftersom han hade tillgång till en speciell dimension inom sig själv. Hundra och två hundra år senare mediterar människor fortfarande över den världen. Helt enkelt eftersom Swedenborg inte bara satt på sin kammare och svamlade inför fyra döva väggar utan också skrev ner vad han såg.

Det vill säga:

Galenskap utan konstnärlig dokumentation är lidande utan lön. Konsten är alltså ett halmstrå för den galna att famla efter för att ge sitt tillstånd en mening. Att återförankra sig i den verklighet varom han tidigare förlorat greppet.

Att få slippa vara galen bara, rakt ut i tomma luften. Den totala vilsenheten.

Samtidigt:

Eftersom så många snillrika galningarna genom historien faktiskt lyckats göra guld av sin nöd romantiseras den ännu i dag, och kan rent av ses som ett bevis i sig för originalitet och i förlängningen snille.

Vem vill liksom inte vara lite crazy typ? Och helst då lite mano eller autistisk.

Men som Barbro Alving fick höra av en nykter släktning: ”En ska vara Fröding först, sen galen.”

Vilket också understryker den där generella åsikten att det är ok att vara galen om man har konstnärlig nytta av det.

Men inte annars: Den som är galen utan att skapa är bara ett misslyckat exemplar, någon som slösat bort sitt liv på att må dåligt.

Medan den som skapar utan att vara galen å andra sidan bara är som alla andra?

Så vill den som icke äger snille åtminstone vara, om så bara lite, galen.

Och allt biter sig självt i svansen.

Annonser
Det här inlägget postades i Böckerna, Konsten, Sambanden, Vanvettet. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s