En blå superpotatis

Mina fyra första skolår avklarades på Katarina Södra på Södermalm i Stockholm. Med en nostalgisk glans i ögonvrån berättar jag gärna om hur det vid den tiden, då på 80-talet, regnade in genom flera våningsplan in i vårt klassrum så att vi fick ställa ut tomma papperskorgar på bänkarna för att samla upp vattnet. Och i matbespisningen serverades i regel alldeles omöjlig mat, som sill och pölsa. Och potatisen, framhåller jag (lyckligt), var blå.

Jo, det var den.

Jag har i efterhand inte kunnat förstå hur potatisen kunde vara blå. Men det var den. Inte varje dag kanske, men ibland.

25 år senare har jag kanske hittat svaret på gåtan, på sida 65 i Sofi Oksanens Stalins kossor (som på samma gång handlar om ätstörningar och om Estland under sovjettiden):

”Då blå potatisarna kallas ‘superpotatisar’, de är gödslade med superfosfat. För att kunna producera den föreskrivna mängden potatis måste kolchoserna koncentrera sig på att odla superpotatis. Skörden är riklig och storknölig, men som kokta blir potatisarna vattniga, luktar illa och när de kallnar blir de blå. Och smaken…”

Kalciumdivätefosfat har tydligen använts som konstgödsling sedan 1850-talet även i Sverige.

Blir man inte lite rörd ibland över vad människan kan?

Annonser
Det här inlägget postades i Böckerna, Minnena. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s