Överhettning

Vaknar första morgonen på min två månader långa, kreativa ledighet, bakfull och febrig. Men min kropp vet vad den gör. Om jag de senaste veckorna tett mig som ett skenande ånglok, statt i en skakande vansinnesgalopp utmed tidens räls, ständigt på väg att antingen falla i tusen kantiga bitar inför det eget inre trycket, eller helt enkelt skena ur, så var en fin liten förkylning, och en oväntad mängd alkohol, förmodligen det enda som kunde få stopp på mig:

Kroppens egen lokförare drar självsvåldigt i nödbromsspaken. Rälsen skriker och slår rödglödgade gnistor. Och hastigheten sänks, änteligen. De omskakade passagerarna hinner nu åter läsa texten på de förbifarande vägskyltarna. Väggarna slutar skälva omkring dem. Snart anar de rent av doften av de höstmogna vetefälten utanför. En suck av lättnad och tillförsikt drar som en våg genom restaurangvagnen. Samtalen återgår till det normala.

Nå.

Rent konkret: I går hoppade cykelkedjan för första gången någonsin av mitt i en korsning när jag var på väg från bion. Jag kunde visserligen haka på den igen, men det kändes ändå som ett omen, helt rätt och riktigt. Liksom datorns död förra veckan. Att allt gammalt som jag vant mig vid krackelerar och försvinner. Så återstår bara att öppna famnen för det oväntade.

Soundtrack för de kommande tre komma noll nio minuterna: ”Albatross” med Fleetwood Mac. Längre in i framtiden tillåter jag mig inte att skåda på åtminstone tre dagar.

Annonser
Det här inlägget postades i Friheten, Musiken, Sambanden, Vanvettet. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s