Hur djur gör

Det finns en tanke bakom min utställning. Den fanns inte från början. Från början fanns bara en allmän lust att måla några djur. Men efter hand växte ett lite mer specifikt tema fram. Det är inte uppenbart i varje bild var och en för sig. Det är troligen inte heller uppenbart när alla bilder syns tillsammans. Det är inte ens meningen att det ska vara uppenbart. Men det har ändå legat i bakhuvudet på mig medan jag suttit och pillat med pennor och penslar.

Det handlar om hur djur gör. Alltså för att bli fler.

Människan har ju gärna pekat på naturen och tagit den till mönster för vad som är normalt, för vad som är det naturliga sättet för män och kvinnor att interagera. Men vad människan valt att peka på, och vad hon sedan sett hos det utpekade har ju alltid sagt betydligt mer om människans egna kulturella värderingar än om hur djuren själva gör. Och vid närmare eftertanke gör de faktiskt väldigt olika de flesta av dem.

Där finns hord-djur, som noshörningar till exempel, där männen stångar runt och visar musklerna och slåss om rätten att få ligga med så många tjejer som möjligt. Vem som får ligga ändras också lite från säsong till säsong. Och det är ju ett sätt att lösa det hela på.

Och så finns det papegojor, som bildar par för livet, som skrockar på och står ut med varandra på sin pinne bäst de kan. Det är ett annat sätt.

Eller djuphavsmarulkar, där kvinnorna är stora och fula och feta och har lysande lampor på huvudet för att locka till sig mat, medan männen är små sladdriga yngel bara, vars enda livsuppgift är att leta upp en sådant där tjockt och dugligt fruntimmer och bita sig fast i hennes buk med sina små specialdesignade tänder. Där växer han sedan fast och dinglar med vart hon än väljer att simma, lever av näringen i hennes blodomlopp i utbyte mot sperma. Där hänger han och slänger som ett slags kvinnlig pung liksom, fast med eget centralt nervsystem. Det är också ett sätt.

Och vägglössen, som inte gör sig några omvägar. Där kastar sig männen över kvinnorna utan pardon och sticker sin påle rakt in i magen på dem. Evolutionen har inte ens brytt sig om att göra ett hål där pålen ska in. Det blir ett hugg rakt igenom skalet bara. Unga, intet ont anande nymfer dör i processen. De äldre, de som vet vad som väntar, springer sin väg och gömmer sig under soffan, och så har det alltså ordnat sig så att de starkaste, snabbaste och mest påhittiga kvinnorna också är de som kommer undan – de får inga barn. Ändå blir lössen fler i rasande takt om de bara har en människa i närheten att suga blodet ur. Så på det här viset går det (tyvärr) tydligen också att göra.

Sen finns det sniglar. De drar sig runt i maklig takt och när de stöter på en annan snigel som verkar någorlunda vettig slingrar de sig långsamt och tillitsfullt ur sina skal för att mötas. De slemmiga kropparna viras runt varandra samtidigt som ett samtal pågår om vem som för dagen ska vara kvinna eller man. Ska du eller jag? När det är avgjort sticker båda ut en lysande blå penis ur tinningen och så gör man slag i saken. Och ja, det är också ett sätt.

Kaniner vet vi ju alla hur de håller på.

Och så har vi ju honungsbiet (och andra gaddsteklar), som lever i myllrande samhällen med en drottning i mitten som styr och ställer. Inom sig bär hon både ägg som är befruktade – från den där magiska svärmningen för något år sedan, den där gången i skymningen när alla var ute och dansade samtidigt – och andra ägg som inte är det. Av de befruktade äggen skapar hon sig en armé av lydiga, målinriktade och infertila kvinnosoldater. Av de obefruktade äggen, de som alltså bara innehåller hennes egna gener, föder hon upp en samling klumpiga avelshannar. Och det är dessa drönare hon i rätt stund skickar ut i skymningen för att finna en annan drottning att dansa med. Så går det också till på sina håll.

Och så finns andra fåglar, som albatrossen, sådana som också lever i par livet ut, men som bara ses en gång om året för att bilda en ny liten familj. När ungarna lämnat boet, och höstvindarna börjar dra över nejden, tar de vuxna fåglarna farväl av varandra och flyger var och en ut över jorden. I många månader glider de runt i skyn, följer skepp till främmande länder, fångar fisk, ser på stjärnorna, tänker sina egna tankar. Och när våren åter närmar sig på rätt sida om ekvatorn, vänder de kosan mot det det gamla boet igen. Där sitter den andra fågel nervös och väntar, men far upp så snart den bekanta siluetten avtecknar sig mot skyn. I euforisk glädje kastar de sig över varandra, vet knappt var de ska göra med sig. De liknar grabbarna i Brokeback Mountain. Och när de stormat av sig det värsta har de ännu en sommar tillsammans. Det är också ett sätt att hantera saken (ett i mitt tycke väldigt romantiskt sätt).

Andra djur gör på en mängd andra sätt. Och människodjuret gör det på sina, eller gör det kanske inte alls. Livet är ju trots allt mycket mer än så.

I min utställning finns just de här djuren med. Den öppnar på morgonen 21 april på Biografen Grand på Sveavägen 45 i Stockholm, och ni är alla varmt välkomna dit, hur ni än själva väljer att göra det djuren också gör. Så länge ni är snälla mot varandra.

Annonser
Det här inlägget postades i Naturen, Sambanden, Tavlorna. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s