Skriver ut

Pulsen slog så att jag mådde illa och jag var tvungen att lämna rummet och laga ett par strumpor för att skingra tankarna.

Det var ljudet av skrivaren som gjorde det, det elektroniska surrandet och klickandet. Efter att någon arbetat i flera år med ett romanmanus kunde man anta att ljudet av den slutgiltiga utskriften skulle kännas som någonting att fira – en befrielse, en efterlängtad fullbordan, kanske rent av en slags andlig förlossning. Jag tyckte snarare att det kändes som en rent fysisk förlossning.

Att mejla manuset till mina testläsare var inte alls lika svårt. Alla tre var ju dessutom mycket positiva (”Gå på förlagen direkt!” uppmanade mig den senaste). Men detta att göra materia av texten fick mig nästan magen att vända sig på mig. Det var som om jag var rädd att något skulle hända vid själva utskriften, som om jag då jag tryckte på ”skriv ut” och såg papperna matas fram skulle inse att det jag ägnat så mycket tid åt inte alls var en roman, utan en slags galenskap. När jag vände upp de första bladen skulle jag inte mötas av en sammanhängande berättelse utan enbart av bokstaven F, till exempel – rad efter rad av F som jag i min introverta förvirring trott vara ord och meningar. Och så hade jag behövt vakna ut min trivsamma psykos. Eller så skulle skrivaren på något sätt göra myteri och skriva om hela mitt pretentiösa konstverk till en harlequin-roman om adelsdamer och galoppryttare. Ja, någonting riskerade i alla fall att hända, även om jag inte var säker på vad.

Men se! När jag återvände från strumpstoppningen och försiktigt närmade mig skrivaren, konstaterade jag att det som nu formade sig på de tidigare vita sidorna faktiskt var samma text som den i mitt huvud. Och den gamla färgpatronen räckte till och med, även om jag fick ta ut och skaka den i slutet.

Så har nu hundratals timmar av osynligt arbete till slut blivit synligt och är nu äntligen över. Jag har bundit ihop och gjort paket av sidorna och i morgon ger jag mig ut på stan för att leka jultomte för förlagen. Därmed har jag gjort vad jag har kunnat. Resten är upp till någon annan.

Annonser
Det här inlägget postades i Texterna. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s