Julen kom och julen gick. Tack och lov för det. Till skillnad från dem som nog ser julledighet som en välkommen ursäkt för att få glömma jobbet för en stund och istället sitta i en soffa och äta choklad och se på teve, tenderar jag tvärt om att känna mig snärjd av traditionerna. Jag vankar rastlös mellan rummen, handlingsförlamad och uttråkad. Julen sprider sig i blodet på mig som ett invärtes gift, en slags ordlöst viskande lågstämdhet. Jag glömmer vem jag är. Varför jag gör det jag gör. Meningslösheten slingrar sig omkring mig som det gråa garnet i Lars von Triers Melancholia (eller varför inte som en bläckfisk?). Jag är tacksam mot min familj som trots det står ut med mig, och mot min mamma som aldrig tycks tröttna på att skämma bort alla sina ungar och sina ungars ungar med glada tillrop och god mat. Men det är också mycket skönt att nu, efter några dagars återhämtning, till slut få återgå till de egna rutinerna igen.