Tänka bär inget vatten

Jag sa att jag skulle vänta till det kinesiska nyåret med att summera 2013. Jag sa också att jag inte skulle fira det vanliga nyåret alls. Ändå stod jag några timmar senare i en stor våning bland främmande människor i 20-talskläder, på ett parkettgolv täckt av intrampad konfetti och dansade till ljudet av en brandvarnare. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Vilket är bra. Och bara för att jag inte sammanfattar det gångna året riktigt än, hindrar det väl inte att jag ser framåt mot nästa.

För att se vardagen i vitögat gjorde jag en lista över alla projekt, de pågående och de kommande. Det blev en lång lista full av spännande saker. Men någonstans i planen för 2014 vill jag ändå få in ytterligare en punkt: Ett aktivare samhällsengagemang

Att läsa hyllvis med böcker om allt som är fel gör möjligen mig själv till en bättre människa. Men det förändrar inte världen. Jag kan ligga hemma på mitt överkast, blicka upp i taket och tänkta tio miljon fantastiska tankar. Men vad spelar det egentligen för roll för någon annan än mig själv? Som Ronja Rövardotter säger till Birk där han ligger utsträckt i mossan och funderar: Tänka bär inget vatten!

När jag var liten gjorde jag mycket som jag är stolt över. Flera gånger blev jag (utan att riktigt förstå det själv) ett stöd för mobbade kamrater. En lärarinna sa till min mamma att det blivit bättre sammanhållning mellan pojkar och flickor i min klass sedan jag kom dit som nyinflyttad. Jag var fysisk, egensinnig, ”konstig” men samtidigt svår att reta eftersom jag själv betraktade ”konstig” som en komplimang. När en magister i fjärde klass blev arg på en annan elev, tog upp en linjal som maktmarkering och stegade förbi min bänk för att tillrättavisa bråkstaken, grep jag karln i armen och ropade i spontan indignation: ”Vad skulle DU säga om någon slog DIG med en linjal?” Något måste ha blivit rätt i min uppfostran.

Säkert gjorde jag en hel massa andra saker också som det vore betydligt svårare att skryta om. Men på somliga vis brann jag ändå av ett bångstyrigt rättvisepatos och jag önskar att jag kunde använda det där kuraget, som väl fortfarande måste finnas kvar i mig någonstans, till att stå upp för saker även nu.

Jag gör så klart mitt bästa varje dag för att vara en ansvarskännande konsument. Jag köper rättvisemärkt kaffe och kravbananer. Jag äter inte kött. Jag orkar ta debatten om någon frågar varför. Jag blir betraktad som ”PK” av mina släktingar och även om hjärtat sjunker i mig när jag inser att de menar det raljerande, ser det som något jobbigt, som att jag bara följer strömmen när det är precis tvärt om, är ”PK” ändå bättre än motsatsen. Att köpa kravbananer är ju bra det också. Men ofta känns det mest som symbolik. Det dövar samvetet. Men jag vill mer.

Frågan är bara hur. Jag skulle vilja finna en rakare väg mot ett tydligare mål men trasslar ständigt in mig i nyanser. I varje fast beslut lurar känslan av något förlorat. Ruset i att vara många som tycker lika kan vara lika förödande som förlösande. Men att bara sitta hemma och vända saker fram och tillbaka för att hitta idel nya sidor leder inte heller till förändring.

Kanske är det redan kört. Kanske är människan obotlig. Vår personliga strävan alltid viktigare en konsekvenserna. Den inneboende fascismen alltför lockande. Den kollektiva förstörelsen alltför njutbar. Jo, troligen är det redan försent för nödbromsar. Klimatet kommer bli varmare. Länder kommer dränkas. Isar smälta. Orkaner blåsa. Ekonomier kollapsa. Krig att härja. Arter att dö. Och utifrån det resonemanget kunde jag ju lika gärna bara ge efter. Jag kunde frossa mig mätt på min del av kakan (som är stor och saftig), skita i resten och dö med ett leende. Men det går inte heller. För när barnbarnen – mina eller någon annans – ser mig i ögonen där bortåt slutet, pekar på facit och frågar varför vi inte gjorde någonting, trots att vi visste, vill jag ändå kunna säga att jag försökte. 

Annonser
Det här inlägget postades i Åsikterna, Framtiden. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Tänka bär inget vatten

  1. Ping: Vägen till omvändelse? | Marit Furns blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s