Bläckfisken (12) – Mer litteratur till förklaring

Att måla är en enslig syssla. Därför håller jag gärna mig sällskap med någon slags bakgrundssorl. Musik kanske, eller radion. Förra veckan betade lyssnade jag mig exempelvis igenom SR:s radioföljetong av Lena Anderssons Egenmäktigt förfarnadeEtt mycket passande ackompanjemang, slog det mig efteråt. För Egenmäktigt förfarande tangerar också ett tänkbart tema i min målning.

Den augustprisvinnande romanen handlar om det mer eller mindre självförvållade vansinne som den obesvarade kärleken är, och de flesta av oss har nog upplevt detta från både den ena och den andra sidan. Som drabbad ägnar man all sin medvetna kraft åt att finna den hemliga formel som ska öppna dörren till den älskades själ. Det kan ta månader och år innan man förstår att dörren man försöker öppna inte alls är låst, utan över huvud taget inte existerar.

Medan mottagaren för ens känslor vandrar oberörd genom tillvaron och ägnar hela sin egna medvetna kraft åt att grubbla över helt andra saker, är man hopplöst inbegripen i en brottningsmatch bara med sin egen skenande analysförmåga. Det är en match man dessutom varken kan eller vill vinna. För att låta förnuftet få överhanden vore på samma gång att ge upp, och att ge upp passar inte in i ens vision om lycka i alla våra dagar. Då göder man hellre vansinnet med nya långsökta tecken till stöd för att han någon gång, om man bara är stark och håller ut, faktiskt kommer att vilja ha en.

Då det levande objektet för ens vansinne då och då inser vad som pågår står han handfallen, irrar oförstående med blicken, skruvar på sig lätt besvärad. I bästa fall förmår han i alla fall uppbåda en slags sympatisk medömkan. Men i värsta fall känner han sig bara jagad, kringskuren av den andras ovälkomna intresse, ja nästan rädd för hennes förbluffande kunskaper om hans olika göranden och låtanden (sammanpusslade av fragment ur skvaller och allsköns digitala ledtrådar). Det är, tycker han, som att vara ansatt av en tusenarmad bläckfisk som inte vet något annat mål för sin existens än att leta efter ständigt nya glipor där hon kan sticka in sina tentakler och komma åt hans innersta tankar.

Parallellt med allt läser jag The Border Trilogy av Cormac McCarthy. Första delen, All the Pretty Horses, är utan tvekan bäst men ett citat ur andra delen, The Crossing, kommer jag nog dra på munnen åt livet ut. En far och en son försöker bli av med en varg men hon överlistar dem varje gång genom att gräva upp deras fällor och vid detta drar sig en gammal man till minnes: ”Echols one time told me that tryin to get the best of a wolf is like tryin to get the best of a kid. It aint that they’re smarter. It’s just that they aint got all that much else to think about.”

I målningen är det en kvinna som liknar mig som blir ansatt av bläckfisken men det kvittar lika, för jag identifierar mig lika mycket med blötdjuret, den besatte vars hela nervnät alltså är en enda stor hjärna med nio knutar på. En själslig anatomi som medför en lika sällsam plåga. Men att känna är att leva. Och med liv kommer erfarenhet. Det förefaller mig också vara en betydligt vackrare tillvaro än att redan från födseln vara död.

Annonser
Det här inlägget postades i Böckerna, Tavlorna, Vanvettet. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s