Jag är en lat och feg sexistisk rasist

Under min tid i högstadiet och gymnasiet (någon gång i slutet av 1900-talet) upplystes jag och mina klasskamrater många gånger om förintelsens fasor. Andra världskriget återkom upprepade gånger i undervisningen och vid något tillfälle bjöds även en gästföreläsare in för att berätta om sina erfarenheter som överlevande från ett koncentrationsläger. Det var en benig liten farbror med stort yvigt vitt hår och manchesterbyxor med hängslen. Vi lyssnade storögda till hans berättelse. Men mest föreföll den oss ändå som ännu en saga bland barndomens sagor, ett bidrag till myten om gott och ont. När farbrorn gått visste vi mer om människors lidande under ett krig för länge sedan, men ingenting hade egentligen förändrats.

Som med alla andra sagor identifierade vi oss som passiva åhörare automatiskt med de goda och fördömde de onda. Vi var alla säkra på att om något som liknade ett nazistiskt samhälle mot all förmodan skulle uppstå igen, så skulle vi själva vara på motståndarnas sida. Vi skulle inte tillåta att våra grannar och kamrater blev bortförda och mördade. Vi skulle säga ifrån. För till skillnad från dem var vi ju inga rasister. Vi hade märken på våra jackor där det stod ”Rör inte min kompis”. Vi hade inte lärt oss någonting.

Vi förstod inte att fascismen sällan visar sig i stövlar från första början. Den kommer inte emot oss rakt från höger, helt plötsligt, med resta armar och blanka beslag. Den kommer lika mycket smygande från alla håll samtidigt, den växer fram ur dammet i hörnen, tar plats mellan raderna, suger kraft ur vår lathet, ur alla våra distraherande små vardagsbekymmer, den finns som ett frö i oss redan från födseln och den gynnas av vår förmåga att ändra åsikt utan att inse det själva. Den talar om familj och gemenskap, om att värna det rätta och det sköna. Och när den klär på sig på morgonen ser den precis ut som vi (hur detta ”vi” nu än ser ut på den plats i världen där vi bor). Risken finns att vi inte alls lägger märke till den förrän det redan är för sent. Och vid det laget kommer vi att vara alltför rädda om vårt eget skinn för att protestera.

För att på allvar komma åt det mörka i människan räcker det inte att enbart ta avstånd från ondskan hos andra. Vi måste även göra upp med oss själva.

Jag önskar att vi någon gång under skolåren, utöver (de i sig intressanta) upplysningsprojekten också hade haft interaktiva temadagar om fördomar. Inte bara teoretisk undervisning om fördomar. Inte heller diskussioner om fördomar. Utan praktiska experiment där vi blev medvetna om hur våra egna hjärnor fungerar. Det skulle kunna ske på flera olika sätt men ett av dem vore att tala mer öppet om hur vi lättpåverkade vi är när vi ser oss omkring i världen.

Vi skulle ha börjat med att gå till botten med själva begreppet: fördomar. För detta att ha fördomar handlar ju inte bara om rasism och sexism och andra negativt generaliserande åsikter om andra människor. Det är ett helt gigantiskt system för katalogisering som våra hjärnor använder sig av för att göra världen omkring oss någorlunda möjlig att sortera. Det är ett mer eller mindre finkalibrerat system som smidigt lotsar oss genom livet. Vi ser ett rött bär och utgår ifrån att det smakar gott. Vi ser en prickig svamp och utgår från att den är giftig. Och att göra sådana här svepande generaliseringar är i de flesta fall också föredömligt praktiskt och tidsekonomiskt. Hade vi fått börja analysen från början varje gång vi såg ett föremål vi aldrig sett förut hade vi knappt hunnit leva alls, än mindre skaffa föda och föröka oss.

Sedan klassen (under denna vår tänkta temadag) blivit på det klara med detta, och vi inte längre måste slå ifrån oss påståendet att vi själva skulle vara fördomsfulla, hade vi kunnat gå vidare med de mer problematiska delarna av hjärnans annars praktiska katalogsystem. Vi skulle kanske titta på bilder och filmklipp och sedan försöka sätta ord på våra tankar och känslor. Vi skulle också försöka komma på varför vi tänkte och kände just så. Berodde det på faktisk kunskap om föremålet på bilden, eller mest på associationer av större eller mindre relevans?

Vi skulle inse att ibland, eller kanske till och med ofta, så beror våra spontana förväntningar inte på faktisk kunskap utan på bristande eller bara väldigt ensidig information. Och här någonstans skulle tiden kanske vara mogen för en diskussion om våra fördomar om andra folkgrupper.

Vi kunde börja med fördomar om grupper som inte är strukturellt utsatta redan (i det samhälle där vi själva bor). Medelålders män i kostym och slips till exempel. Eller engelska adelsdamer på galoppinvigning. Och när vi på det viset värmt upp oss lite kunde vi långsamt övergått till andra bilder. Unga kvinnors selfies till exempel. Eller bilder av skäggiga män i turban.

Vi skulle tvingas inse att även om vi inte själva vill tro att vi är rasister och sexister, så är våra hjärnor lata och lättmanipulerade. Våra hjärnor tar den information som serveras – genom media, egna erfarenheter och genom andras berättelser – och sorterar och rationaliserar den innan våra medvetna jag ens hunnit till tanken att protestera. Men sedan vi väl också erkänt detta för oss själva, kunde vi på allvar börja stanna upp och reflektera.

När jag häromdagen lyssnade till en intervju med olika experter på radio kom jag på mig själv med att inför den manliga expertens inpass tänka ”Jaha, vad intressant!” men då den kvinnliga experten talade undrade jag istället mycket skeptiskt ”Jaha, hur vet hon det?”. Trots att jag inte hade någon anledning att tro mer på den ena än på den andra, och trots att jag själv är en någorlunda upplyst kvinna litar jag uppenbarligen alltså instinktivt mer på män än på kvinnor. Inte för att jag tror att män faktiskt vet bättre. Utan för att jag, av all den information min hjärna utsatts för sedan jag föddes, har lärt mig att män har större auktoritet än kvinnor (medan kvinnor kammar ut sitt hår och till källan går, tills de själv en make får). Våra spontana reaktioner avslöjar våra verkliga jag. Det är lika pinsamt som ofrånkomligt. Men det blir inte bättre för att vi förnekar det.

Vi är alla inskränkta, lättskrämda och misstänksamma. Vi är dessutom programmerade att reagera känslomässigt starkare på upplevda hot än på möjligheter till belöning. Men det betyder för den skull inte att vi måste lägga oss platt inför våra egna reflexer. För orkar vi bara ifrågasätta oss själva går det att lite i taget förändra oss själva inifrån. Och ännu snabbare går det ju om bildbruset omkring oss hjälper till att bidra till denna förändring.

Dagarna efter det att Barack Obama först valts till president i USA stod jag i kassan på biografen där jag jobbat i flera år och en ung svart man kom för att köpa biljett. Min hjärna rasslade till, som den alltid gjort inför varje ny kund som den på mindre än en sekund har försökt katalogisera (Tunnelseende 40-talistkvinna? Osäker 12-åring? Bufflig företagsledare? Påtänd knarkare: heroin – ofarligt/kola – risksituation? Rädd pensionär? Självutnämnd charmör? Disträ ung kille med adhd? Person av obestämt kön: partiell kortslutning – mycket intressant!). Men istället för att bjuda på ett flimrande bildspel med amerikanska filmgangsters, fattiga afrikaner, objektifierade kroppar, dansanta jazzartister och frustrerade människorättsaktivister, hittade min hjärna bara en enda ord att koppla till den unge mannen framför mig och det ordet var: ”Makt”. Ordet kom till mig så hastigt att jag själv blev förbluffad, och sedan mycket glad. För jag insåg att både världen och min hjärna, i någon liten mån, hade förändrats.

Det yttersta målet är så klart att varje gång jag möter en ny person så ser jag inget annat än en människa i sin egen rätt och känner inget annat än nyfikenhet och sympati. Jag är inte säker på att det är möjligt att nå dit. Men det enda sättet att i alla fall komma lite närmre är om jag fortsätter att vara uppmärksam på mina egna reaktioner, att ifrågasätta mig själv, att söka ny information och nya möten och ständigt leta efter nyanser som förvånar.

Kanske hade vi alla också varit bättre rustade för ett sådant förhållningssätt om vi redan i skolan lärt oss inte bara att ta avstånd från dem som i andra tider och på andra platser stått på de ondas sida, utan att även identifiera oss med dem. Om vi tvingats öppna oss för tanken att vi under vissa givna förhållanden också kan bli som de. Att vi på sätt och vis faktiskt redan är det.

Annonser
Det här inlägget postades i Åsikterna. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Jag är en lat och feg sexistisk rasist

  1. Kerstin Eriksson skriver:

    Mycket intressant, tack!

  2. Noomi skriver:

    Bra skrivet! Vill tipsa om att Hjälpkällan helt nyligen börjat arbeta på det sättet med elever i och med att de tagit Philip Zimbardo’s ”Heroic Imagination Project” till Sverige.. heroicimagination.org
    http://hjalpkallan.se/heroic-imagination-project-2/

  3. Samuel skriver:

    Först av allt, när jag började läsa texten utgick jag från att den var skriven av en man. Skämdes något när jag återkopplade till det du skrev om radiointervjun… :P

    För det andra; utmärkt skrivet! Ditt resonemang är underbart och retoriken är applicerbar på allt vi tänker och gör, en ny vinkel på kritiskt tänkande som jag definitivt behövde läsa!

    Tack!

  4. Ping: Bitterljuv försäljning | Marit Furns blogg

  5. Ping: Att tämja sin inre varg, eller Du är inte så god som du tror | Marit Furns blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s