Förnuft och känsla, enligt Rumsfeld

Det är osäkert vad ”The unknown known” egentligen är för något – det där ”okända kända” som gett titel till Errol Morris intervjufilm med Donald Rumsfeld. Donald Rumsfeld verkar faktiskt inte vara helt på det klara med det själv när han i filmen försöker reda ut begreppet. Kanske spelar det inte heller någon roll. Rumsfeld tycks mest av allt ha hittade på det eftersom han tycker att det är roligt om att leka med ord, och för att ”unknown known” helt enkelt är den kombination av orden ”known” och ”unknown” som lockande nog blir över när man har avverkat de övriga, mer etablerade och mer lättbegripliga, tre varianterna: ”the known known” (det vi vet att vi vet), ”the known unknown” (det vi vet att vi inte vet) och ”the unknown unknown” (det vi inte vet att vi inte vet).

Men om vi knådar begreppet lite så skulle det ”okända kända” kanske kunna stå för magkänslan, alltså allt där som vi vet utan att riktigt veta varför vi vet det. Allt det där som vi liksom bara känner på oss.

I filmen, som har svensk biopremiär i dag, hör vi USA:s forne försvarsminister leende och stolt berätta om sin långa och framgångsrika karriär, som nådde sin kulmen under elfte septemberattacken och den påföljande invasionen av Irak. Intervjuaren Morris undviker att ställa honom alltför hårt mot väggen, kanske för att Rumsfeld i så fall kunde ha vägrat att delta, eller av rädsla för att den färdiga filmen skulle avfärdas som tendentiös. Som publik får man därför leta efter egna slutsatser, någonstans i det som bara anas under ytan, och vilka slutsatserna blir beror nog mycket på vem det är som drar dem.

För mig fungerar filmen inte minst som ett exempel på hur vanskligt det är att basera stora politiska beslut, inte på faktagrundad analys, utan på en inre övertygelse som inte söker stöd empiri.

På en av de presskonferenser som Rumsfeld höll inför invasionen av Irak – ett krig som officiellt motiverades med det (falska) antagandet att Saddam Hussein satt på en arsenal av massförstörelsevapen – frågar journalisterna Rumsfeld hur han egentligen vet allt detta. Vilka konkreta bevis finns för dessa irakiska vapen? Rumsfeld blir snabbt irriterad. Han tycker uppenbarligen inte om att bli ifrågasatt. För betraktaren ser det nästan ut som om själva frågorna är honom bisarra. Det behövs inga bevis, säger han bryskt. För alla VET ju redan att de där vapnen finns. Nej, det spelar ingen roll vad eventuella rapporterna eventuellt lyckas visa. Alla VET ändå vad det är Saddam Hussein håller på med.

Det slår mig att Donald Rumsfeld växt upp i ett samhälle där TRON i sig är något som skattas mycket högt, och då inte minst den religiösa tron. Att vidmakthålla sin tro på Gud, trots att inget konkret faktiskt kan bevisa att en Gud verkligen existerar, är en religiös dygd redan i sig. Att därtill kunna värja sig mot tvivel när livet prövar en som värst, att inte släppa taget om sin tro ens när allting talar emot den, är ur samma perspektiv något av det mest hedervärda som finns: Vacklar din tro, sök inte efter fakta, slut istället ögonen, knäpp händerna över hjärtat och leta i djupet inom dig.

Det är en vacker tanke. Att var och en enskilt umgås med en religiös upplevelse som skänker livet tröst och mening, är också svårt att fördöma.

Problem uppstår när detta religiösa förhållningssätt färgar av sig på beslut som även omfattar andra, beslut som i förlängningen handlar om liv eller död, om krig eller fred och på vem som har ett värde och inte.

Många skulle hävda att den som väljer ett vetenskapligt förhållningssätt till världen också lever i en tro: tron på vetenskapen. Men det finns i själva verket en mycket avgörande skillnad. Att välja ett vetenskapligt förhållningssätt till tillvaron är inte att tro, utan att på allvar acceptera allt det där som vi faktiskt inte vet (både the known unknown och the unknown unknown) och att ständigt vara beredd att omvärdera det som vi – trots våra futtiga förmågor – i någon mån lyckats belägga. Religionen, däremot, fyller ut kunskapshålen med spekulationer, spekulationer som ibland också återberättas, etableras och går i arv, just som andra större eller mindre, även icke-religiösa, myter i vår vardag. Och om tron, det vill säga den egna inre övertygelsen som inte kräver några belägg, också upphöjs till fullgod beslutsgrund, eller till och med ledstjärna, hur vet man då var man ska dra gränsen mellan det man faktiskt vet och det man bara tror sig veta? Mellan det kända kända, och det som man bara känner på sig?

Donald Rumsfeld tycks inte besvärad vare sig av sådana funderingar eller av det lidande hans arbete som krigsherre kan ha orsakat andra människor. Påtagligt rörd visar han sig enbart vid ett specifikt tillfälle i filmen. Det är när han beskriver en scen från ett sjukhus och berättar om en kvinna som han mötte där. Hon satt vid sin makes säng och vakade. Läkarna hade inte mannen mer än några dagar till att leva. Av allt att döma skulle han snart vara död. Men makan vägrade att överge hoppet. Hon sa att hon VISSTE att mannen skulle klara sig. Hon kände det inom sig. Det spelade ingen roll vad läkarna sa. Hon var säker på att mannen skulle leva. Och – berättar Rumsfeld som vid det här laget kämpar med tårarna – mannen klarade sig, han överlevde!

Kanske blev Rumsfeld mest av allt rörd över det lyckliga slutet, kvinnans kärlek och mannens tur. Men själv undrar jag om det han visade var en djupt rotad vördnad över själva den inre övertygelsen, över att kvinnan, mot all expertis, vägrade att vackla i tron. Just som han själv. Och att det i det här fallet också var tron som segrade.

Jag vet: Vad Rumsfeld egentligen kände på det där sjukhuset har jag så klart ingen aning om. Det är, så att säga, ett known unknown för mig. Eller jag kan kanske sträcka mig till att kalla det en hypotes. Om den stämmer eller inte lär jag dock aldrig med säkerhet få reda på. Jag känner det bara på mig, innerst inne någonstans. Och det är kanske ok också, så länge jag inte tar det för en sanning.

Annonser
Det här inlägget postades i Åsikterna, Filmerna. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s