Vägen till omvändelse?

Hur får man dem som röstar på Sverigedemokraterna att sluta rösta på Sverigedemokraterna?

Den här frågan har upptagit mig i flera år nu, och jag önskar att jag kunde säga att jag kommit närmare ett svar. Det har jag inte. Dessutom riskerar grubbleriet att göra mig handlingsförlamad. För parallellt med frågan hur man får en rasist att bli mindre rasistisk har jag också frågat mig vad de metoder som används just nu egentligen får för resultat.

Om man tar sig i kragen och deltar i en antirasistisk demonstration till exempel?

En oerhört viktig sak uppnår man ju tveklöst med detta: Man visar sin indignation och sin solidaritet med de utsatta. Man visar att man sett vad som håller på att hända och att man står redo att rycka ut till sina medmänniskors försvar när det blir nödvändigt. Man visar också beslutsfattarna att de har folkligt stöd för en medmänsklig politik, så att de känner sig manade (om de nu inte gjorde det redan) att förändra samhället i en mer solidarisk riktning. Och redan med detta har man ju uppnått något stort som har ett enormt värde i sig.

En annan sak, av mindre självklart värde, är att man genom att demonstrera får en chans att visa sin egen grupptillhörighet. Genom att fördöma rasismen befäster man sin egen position på antirasisternas sida. Man visar att man är en sådan som inte finner sig i orättvisor. Man känner att man faktiskt GÖR någonting (till skillnad från exempelvis sådana som mig, som mest sitter hemma och försöker få huvudet runt sina egna vaga analyser). Och det är skönt.

Men om målet samtidigt är att minska förekomsten av det som man demonstrerar EMOT, alltså att minska den folkliga rasismen, om man vill få dem som tycker att människor med ett annat etniskt utseende än det förment ”svenska” har mindre rätt än de själva till ett drägligt liv, har man egentligen kommit närmare då?

När jag ser på samhället nu ser jag en klyfta öppna sig mellan två distinkta grupper, som inom sig samtidigt består av mycket olika slags människor. Det är de nationalistiska strömningarna å ena sidan (de rasistiska, sexistiska krafterna), och å den andra en ganska nymornad humanism (ofta med hjärtat någonstans till vänster). Bägge grupper har också slagit fast att alla på motståndarsidan är idioter. Humanisterna pekar på nationalisterna, skrattar åt deras stolliga påståenden (vilket ofta är svårt att låta bli), avfärdar dem som lågutbildade, inskränkta och lättskrämda och ryter åt dem att hålla käften. Nationalisterna pekar på humanisterna, skrattar åt deras överspända genuskrumbukter, avfärdar dem som förblindade av vänsterns propaganda och ryter åt dem att hålla käften. Om någon på motståndarsidan öppnar munnen för att tala slår man genast dövörat till. Man har redan på förhand bestämt sig för att det som sägs ändå bara är ett eko av en förvrängd världsuppfattning, att personen låtit sig indoktrineras av sin egen grupps samhällsbeskrivning, att hen inte tänker själv utan bara är en papegoja, alternativt låter sig styras mer av känslor än av argument. Läget är, så att säga, inte upplagt för dialog.

Dagarna efter förra valet, då stora delar av Sverige befann sig i sorg och chock över behöva se SD fira sitt intåg i riksdagen, var det inte bara rasisternas framgångar som var skrämmande. Jag drabbades på samma gång av en olustig känsla då jag såg antirasisterna sluta sig samman. På Facebook fick inlägg i stilen ”Om jag får reda på att någon jag känner röstat på SD ska jag hälla hett kaffe över honom” snabbt en kaskad av likes. Över natt hade det tydligen blivit helt ok, ja rent av berömvärt, att uttala hot om fysiskt våld gentemot en väl avgränsad grupp människor i samhället. Det finns något oerhört berusande i känslan av att ha en sanktionerad åsikt och samtidigt veta att man är många. Att känna massans stöd i ryggen och veta vem det är man jagar. Berusande och just därför också farligt. Genom att hata blir man själv det man hatar. (Läs gärna även Torbjörn Jerlerups inlägg om saken.)

Samtidigt går det ju inte att betrakta nazism som en åsikt vilket som helst. Det går inte att sitta lugnt och bara se på när högerextremismen brer ut sig både här och fjärran. Vi måste GÖRA något. Och vi får inte heller ge oss förrän var och en behärskar konststycket att se människan i varandra. Frågan är bara, återigen, vilken slags aktioner som faktiskt fungerar.

För att använda en bild: Om man med indignerade rop och hårda knuffar kastar ut alla rasister ur rummet och slår igen dörren efter dem, var tar rasisterna vägen då? Slutar de vara rasister eller letar de bara upp en annan fest, där alla i stället tycker som de? Och vad har man i så fall uppnått med sin markering?

Jag gick in på Sifos hemsida häromdagen för att se hur väljarsympatierna skiftat sedan förra valet. I april förra året fick SD stöd av 8,0 procent av de knappt två tusen tillfrågade väljarna. I april i år är siffran 8,3 efter en plötslig pik i februari på 9,5. Kanske kan man inte med säkerhet säga att sympatisörerna blivit fler. Men trots det allt bättre mobiliserade motståndet i samhället, trots att etablerade media gång på gång pekar på att SD-politiker har fel i sak, uttalar sig rasistiskt eller bara allmänt beter sig som svin, verkar de i alla fall inte blivit färre. Varför inte?

Är det för att de metoder vi använder inte fungerar? Kan det i värsta fall vara så illa att metoderna tvärt om leder till rakt motsatt resultat? Att ju fler stenar vi kastar på vår fiende desto högre murar kan han bygga?

Och om det är så, vad ska vi göra istället?

***

Uppdatering:

En vän tyckte att jag var feg som lämnade frågan öppen. Jag borde inte bara ifrågasätta utan själv försöka komma med ett svar. För någon tanke har jag nog, om han känner mig rätt. Eller? Jo. Ja. Kanske. Men ingen heltäckande lösning så klart, för det har nog ingen. Men en fundering i alla fall. Har jag nog.

Jag tänker över huvud taget att vi (och nu menar jag ”vi” bemärkelsen privatpersoner och samhällsmedborgare) istället för att hålla våra meningsmotståndare på replängds avstånd snarare borde ta varje tillfälle till vara för att prata med dem, som en människa till en annan. Om någon på en fest exempelvis säger att hen tycker att feminismen eller invandringen gått över styr så kan man börja med att uppriktigt fråga: ”Jaså, på vilket sätt då menar du?” Så tar man det därifrån sen, istället för att strypa hela diskussionen i sin linda, genom att helt enkelt be henom dra åt helvete.

Och vill man upprätta en organiserad offensiv, vid sidan av demonstrationer och offentliga nätkampanjer, så har jag också en liten fundering som det vore spännande att sätta på prov. För att göra det skulle det emellertid krävas minst ett par hundra, grundligt pålästa och oändligt tålmodiga personer som orkade jobba med saken på heltid. För de här personerna skulle inte få lön för att skriva på tidningarnas kultursidor, eller föra paneldebatter i teve (där det ju ändå bara är PK-maffians oknullade kommunisthoror som sätter agendan). Dag och natt skulle istället hänga på olika skumraskiga chattsidor på nätet. De skulle leta upp de trådar som handlar om invandringsfrågor, nationalstater och (anti-)feminism och sen lite efter hand, och utan att avslöja sina egentliga motiv, lägga sig i diskussionerna där. De skulle inte fördöma någon, inte kalla någon idiot, de skulle istället försöka lyssna, de skulle skratta åt de grabbiga skämten och ofta hålla med, över huvud taget te sig som en av de andra, men sedan skulle de plötsligt komma att tänka på något som komplicerar bilden. De skulle länka till en EU-rapport som ”förvånande nog” bevisar att invandring på sikt alltid är en vinst för samhället och så fråga om de andra hunnit läsa den än, fråga vad de andra tycker, och på det viset försöka vrida samtalet i en ny riktning. Det vill säga: de skulle göra just så som SD-folket själva gör – sprida sina åsikter, inte ovanifrån med megafon, utan underifrån – nere i de välansade rabatternas fuktiga skugga, bland maskarna och svampmycelerna – med ogräsfrö. Så skulle det kanske spira nya slags blommor till slut.

Det är en tanke i alla fall.

Någon annan som har fler idéer?

Annonser
Det här inlägget postades i Åsikterna. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s