Nästa fas: Ge oss nåt att sträva mot!

Har ni hämtat er efter valnatten nu? Någorlunda i alla fall? Bra, då ser vi framåt. Det är dags för nästa fas.

Sedan förra valet, då det blev tydligt att den organiserade främlingsfientligheten inte bara var en marginell kraft som man inte behövde ta på särskilt allvar, har stämningen i samhället på ett ganska radikalt sätt förändrats. Rasisternas plötsliga uppdykande i politiken (för det var ju så det kändes) och inträde som folkvalda i Riksdagen skapade en instinktiv och häftig motreaktion bland deras motståndare. De antirasistiska krafterna gick ut på gatorna, de enades i sin avsky, fann varandra på nätet, slöt sig samman i aktionsgrupper och formulerade sitt tydliga ställningstagande MOT rasismen. Det är bra. Nu är vi mobiliserade. Nu vet vi vad vi inte vill ha.

Nu går vi vidare.

Nu när vi förklarat för varandra att vi inte gillar rasism är det nämligen dags att också försöka göra något åt orsakerna till att rasismen växer sig stark i Europa, vad vi än tycker om saken och hur högt vi än ropar att det är fel. För det räcker inte att bara vara emot. Det som krävs nu är att vi på allvar försöker identifiera vad de som röstar på högerextremister faktiskt känner inför sitt samhälle och sedan erbjuda dessa väljare ett annan och humanare lösning på problemet.

För hur glad man än kan vara över Fi:s valframgångar och även om man håller med dem om att feminismen är rasismens motsats, så innebär inte en till röst på Fi en röst mindre på SD. När det kommer till kritan kommer Fi aldrig att vinna väljare från SD.

Men det skulle möjligen att en annan slags politiker kunna göra.

Låt oss backa lite för att få en överblick:

När vi var små (jag är född på 70-talet) fanns fortfarande en framtid att längta till. Även om det talades om ozonhål och regnskogsskövling kändes sådant inte som reella hot mot civilisationen. Tillväxten var ett hot mot miljön, men inte mot själva framstegstanken. Vad som än hände med pandorna och havsörnarna så skulle alla människor ändå få det bättre i morgon. Kakan skulle bara bli större och större och fler och fler skulle få möjlighet att dela den. När vi var stora skulle alla ha egna flygande bilar. Det skulle vara som i Tillbaka till framtiden 2.

Men sådär blev det ju inte alls. Istället för att alla fick det bättre var det visst bara några som fick det bättre, medan de som var på botten fick det värre. Utvecklingen i tredje världen gick visserligen framåt. Färre barn dog där borta och nästan alla lärde sig läsa. Men hemma i nordväst gick utvecklingen snarare bakåt. Skolorna blev sämre. Jobben färre. Välfärden monterades ner. Till och med den stora drömfabriken Amerika tampades med kris efter kris. Med andra ord: Något gick allvarligt fel. Det var inte den här framtiden världen lovade oss när vi var små. Ingen sa något om de globala klimathoten, de gränsöverskridande finanskrascherna, den minskade tryggheten och en sjunkande materiell standard (eller hotet om en sådan). Men nu är vi där ändå. Och när vi nostalgiskt längtar tillbaka till den tid som var är det på sätt och vis vår förlorade framtid vi längtar efter – till en tid då den ljusnande framtid ännu var vår.

Någon skrev i en krönika för något år sedan att (fritt citerat) ”Sverigedemokraterna är det enda partiet som erbjuder sina väljare en tydlig framtidsvision”. Jag kommer inte längre ihåg vem skribenten var men tanken har stannat hos mig. Kan det vara så att det som SD:s väljare i hög utsträckning lockas av (vid sidan av det ohämmade främlings- och feministhatet) är en samlande strävan mot en (i deras ögon) bättre värld? Att de inte bara agiterar MOT en tydlig fiende, utan även FÖR ett tydligt mål? Att de lyckats hitta en tom nisch i politiken, inte bara ideologiskt, utan även formmässigt. Att de lyckats förmedla en känsla av att de, till skillnad från alla de andra, sedan länge etablerade, mossöverväxta och tröstlöst byråkratiserade partierna, faktiskt VILL något med samhället?

Jag delar så klart inte dessa väljares syn på saker och ting. Men jag undrar vad som skulle hända om det klev in en annan slags person i samma nisch, någon med i grunden humanistiska ideal, och som utan rädsla för att skrämma bort redan befintliga väljare lyckades formulera en egen vision, en vision som tar ett nytt grepp om hela samhällstanken, som inte pekar på det redan befintliga och utgår ifrån det, utan som öppnar upp boxen för nya idéer och på allvar tar sin utgångspunkt i de reella utmaningar som världen just nu står inför, utmaningar som påverkar oss alla och som därför också har potential att föra oss samman.

Den där politiska visionären skulle inte blunda för möjligheten att samhället i sin nuvarande form kanske inte kommer klara smällen. Hen skulle inte heller vara rädd för att säga att det inte alltid kommer att bli bättre. Tvärt om kan den gemensamma kakan istället bli betydligt mindre i framtiden – somliga resurser kommer att ta slut, eller återfinnas främst på soptippar. Och om inget mirakulöst händer kommer transportbränslet också att bli allt dyrare. Vi kommer alltså inte, som nu, helt tanklöst att kunna äta maträtter med ingredienser från tjugo olika länder på samma gång flera gånger om dagen. Vi kommer istället att behöva äta mindre kött, flyga mindre till New York, slänga mindre saker, återanvända fler av våra prylar och äta betydligt mer rotsaker. Och inte för att detta sätt att leva är en identitetsskapande modenyck i storstädernas vänsterkretsar. Utan för att det helt enkelt kommer att vara för dyrt att slösa för mycket med det man har.

Och poängen i hela denna, till synes dystra vision, är att det faktiskt kommer att vara helt ok!

För istället för ett samhälle som är helt och hållet inriktad på en ständig ökning av materiell standard, kunde vi bygga ett samhälle där allt det myckna som trots allt faktist finns, täcker behovet för oss alla. Vi får dela. Och den stora överraskningen i detta är att vi inte kommer att mindre lyckliga för det. Tvärt om. Förutsatt att vi har våra grundläggande behov tillgodosedda blir vi inte gladare bara för att vi konsumerar ännu mer, även om det kanske låter så i reklamen. Det som gör oss lyckliga på riktigt är i regel snarare det som är gratis. Och istället för tröstkonsumtion skulle vi alltså kunna formulera ett nytt slags ideal för vad som är ett lyckat liv. Ett samhälle med mer mellanmänsklig kontakt, exempelvis. En tillvaro där kreativitet skattas högre än ägodelar. Där man inte ständigt jämför sig med de som har mer saker och högre stresströskel, utan där det istället finns tid för självförverkligande, ork till lek och ro till eftertanke.

För att emellertid inte riskera att falla i någon av kommunismens gamla fallgropar måste den politiska visionären också inse att denna nya värld inte kan tvingas fram. Ska detta nya, humanare, samhälle fungera måste man acceptera att alla inte kan eller ens vill vara idealister. En viss andel av alla befolkningar kommer ständigt att jaga efter makt och ekonomisk vinning. Och tänk: det är faktiskt också helt ok! Just som i kampsport (där den fysiskt svagare kan vinna över den starkare genom att använda sig av sin motståndares kraft) kan man kanalisera detta materialistiska driv genom ett sådant politiskt system att den girige kan tjäna pengar på att vara snäll. Genom att odla ekologisk potatis exempelvis. Istället för att sälja besprutade druvor.

Ska humanismen ha en chans mot den gryende högerextremismen (eller gryende och gryende – den bruna solen står redan en bra bit över horisonten på Europas himmel) så går det inte bara att sluta sig samman och hytta förfärat med näven. Det räcker inte att bara vara EMOT rasism och fortsätta framåt som vanligt. Någon måste också erbjuda såväl de mellan 5 och 10 procent av de väljarna som nu röstar på Sverigedemokraterna, och alla vi övriga, ett annat förslag till lösning, en alternativ politik som på allvar kan minska klyftorna, hejda utslagningen, luckra upp segregationen och få alla i samhället, oavsett bakgrund, att känna sig sedda och delaktiga. En politik som inte blundar för de globala utmaningar världen står för i dag, men som ändå, genom sin omutliga entusiasm, lyckas återge oss hoppet om framtiden.

Och skulle någon representant för ett eller annat redan etablerat parti råka läsa detta och småstött känna att ungefär den här visionen har hen faktiskt redan för sin politik, så är det ju fantastiskt. Då är det bara hög tid att visa det också. Kör hårt bara. Ni har drygt tre månader på er!

Annonser
Det här inlägget postades i Byrån, Framtiden. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s