En typiskt arisk flicka

-Titta! utbrast mannen på uteserveringen glatt då jag, klädd i marinblå kjol och vit blus med röda körsbär, rullade upp till min port i samma hus. Här kommer en arisk flicka!

Min hjärna fick någon bråkdels sekund på sig att processa beskrivningen, som jag antog var menad som en komplimang av mannen som inte gav sken av att vara en medveten rasist (bara en av kvartersserveringens vanliga sentimentala fyllerister), samtidigt som ordet ”arisk” ju knappast är något jag vill förknippas med (men att å andra sidan spontant bli beskriven som flicka vid 36 års ålder tilltalade min fåfänga). Den reaktion som min förvirrade hjärna efter denna bråkdels sekund tydligen ansåg vara bästa möjliga gensvar på kommentaren var:

-Pöh!!

Så det var det jag sa: Pöh!! Och sen tog jag min cykel stadigt under armen och gick in.

I midsomras följde jag med en vän till Skansen, i jakt på någon midsomrig syssla. I kön, som till och med var längre än vi räknat med, tilltalades vi på engelska av en man som frågade vad detta Skansen egentligen var för något. Han och hans fru var här på visit från Saudiarabien och de hade fått tips om att de borde åka dit.

-Ja vad ska man säga, sa jag. Det är ett slags blandning av djurpark och museum, en samling med svenskt kulturarv.

Jag gjorde sökande cirkulerande rörelser med armarna.

-Det är liksom en typisk svensk atmosfär.

Paret tycktes mycket nöjda med beskrivningen och vi övergick genast till att prata om andra saker, om karriärmöjligheterna i Saudiarabien, om nöjeslivet i Dubai, om konst och film och allt möjligt annat. (Kön var som sagt mycket lång.) De gillade Sverige, sa de. Särskilt människorna var mycket trevliga, tyckte de (vilket på sätt och vis var en lättnad att höra).

Jag hann aldrig agera på min impuls att nyansera mitt påstående om Skansen som en ”typisk svensk atmosfär”. För jag hade ju lika gärna kunnat säga att Skansen inte är mer typiskt svenskt än vad exempelvis Kista Centrum eller Avesta är, och att Skansen snarare bör ses som ett slags installation över hur vi svenskar vill uppfatta och sammanfatta oss själva, skapad i en nationalistisk anda under slutet av 1800-talet: Strävsam och jordnära almogekultur i vacker natur med bruna djur. Ett monument över nationen som var nostalgiskt redan för hundra år sedan.

Jag hade velat säga att jag just höll på att läsa en bok om det där. Men jag fick inte riktigt tag om tråden.

Härom dagen fick jag emellertid en ny chans då jag för första gången testade min närmsta thairestaurang. Jag hade knappt hunnit in förrän jag hälsades av en annan, brett leende, kund med kommentaren:

-Här har vi till exempel ett typiskt svenskt utseende!

-Va? Jaha? sa jag (som för dagen övergett allt vad estetik heter och var klädd i säckiga svarta tajts med färgfläckar och två lager långa, stickade tröjor).

-Ja, sa mannen. Vi stod just och diskuterade olika utseenden. Jag tycker det är väldigt spännande hur folk ser ut som kommer från olika platser. Jag är själv av blandras – nordafrikan och peruan.

skiascopeÄnnu något mer förvirrad inför det överraskande och inte alldeles politiskt korrekta ordet ”blandras” såg jag äntligen en chans att tala om texten som jag just höll på att läsa – det sjätte numret av Göteborgs konstmuseums skriftserie Skiascope. Blond och blåögd. Vithet, svenskhet och visuell kultur (finns även som pdf).

-Den är jätteintressant, förklarade jag entusiastiskt. Den handlar om hur tankarna om det ”typiskt svenska” har formats genom historien.

Tyvärr vet jag inte om jag lyckades beskriva boken särskilt bra för mannen verkade mest ta fasta på att den var utgiven i Göteborg, vilket gladde honom eftersom han själv varit bosatt där. Och det var synd för jag tror att han verkligen skulle tyckt att den var läsvärd.

Det är en sådan där bok som man vill att alla de som inte läser sådana böcker ska läsa. Det vill säga: de som instinktivt tror sig veta vad som är typiskt svenskt (eller typiskt vad som helst), men som aldrig reflekterat över varför de tycker så och vad det är som egentligen skapar våra föreställningar om världen.

Att läsa Jeff Werners texter i Skiascope är att som infödd svensk för en stund tvingas vända blicken mot själva vattnet man simmar i och bli medveten om den allmänrådande vithetsnormen, att undersöka vilka krafter som skapat och ännu vidmakthåller den, och att som ”typiskt svensk” även fundera över sin egen plats i denna struktur.

Werner påpekar (bland mycket annat) att den vita medborgaren har privilegiet att tillfälligt ikläda sig rollen som ”den andre”, att leka det främmande, utan att löpa någon risk. För som vit kan man alltid klä av sig den främmande rollen igen och återvända till normen. Man kan åka till exotiska länder som turist och sola sig brun, klä sig i luftiga höftskynken och äta konstig mat. Men att verkligen härstamma från ett sådant soligt land är inte alls lika accepterat. Eller man kan tälta på skoj under en semester och lägga upp bilder på facebook. Men den som bor i tält för att den inte har något annat val gör bäst i att hålla sig utom synhåll.

Ett nästan bisarrt tydligt exempel som slog mig tidigare i våras är då barnen kläs i brokiga kjolar och hucklen för att hedra den årliga påsktraditionen att gå från dörr till dörr och tigga, vilket möts av kluckande förtjusning, komplimanger och godis, allt samtidigt som andra människor, i anmärkningsvärt likartade kläder, sitter på gatorna varje dag och tigger på riktigt. Att verkligen behöva hjälp är konstigt nog inte alls lika gulligt som att göra det på låtsas.

I ett samhälle drabbat av en ny våg av nationalistiska strömningar, kan man fråga sig om detta att se ”typiskt svensk” ut är ett slags kapital som det blivit allt viktigare att förvalta. Werner tycker sig i alla fall märka hur vi de senaste decennierna bara blivit allt blondare. Det hår som förut var tillräckligt blont då det var råttfärgat är nu snarare färgat vetegult eller platinavitt.

Jag undrar om det inte bara är nationalistiska strömningarna som kan få människor att söka trygghet i vithetsnormen, utan även den ökande osäkerheten i samhället. Man kanske inte har råd att teckna en privat sjukförsäkring, man kanske inte ens har särskilt snygga förutsättningar på marknaden innan man drabbas av organsvikt. Men genom att understryka sin vithet man kan åtminstone tillförsäkra sig en plats på någon av de översta pinnarna i en traditionellt rasistisk hierarki.

Skiascope håller upp en spegel framför mig och får mig att undrar varför jag själv valt att bleka mitt eget mörkblonda hår betydligt ljusare de senaste åren. Ville jag bara ha en förändring (jag har haft en mängd andra hårfärger tidigare men aldrig ljusblond, och folk verkar ju tycka att det är snyggt)? Eller har jag omedvetet låtit mig drivas med av de rådande strömningarna? Finner jag rent av en skamlig tillfredställelse i detta att framstå som ”typisk svensk” eftersom det typiskt svenska är ett sådant dominerande ideal? 

Oavsett vilket har jag uppenbarligen lyckats. Efter att i mellanstadiet snarare ha misstagits för fransk, ser jag nu tydligen ut som en posterflicka för något slags högerradikalt folkhemsparti.

Jag är inte säker på vad det betyder, på vilket sätt mitt ”typiskt svenska” utseende påverkar min syn på världen. Jag anar att det ger mig en slags trygghet som jag skulle lägga märke till först om den försvann. Jag antar att den gör mig blind på vissa sätt. Kanske också feg?

Vilka svar jag än kommer fram till har läsningen av Skiascope tvingat mig att för en stund aktivt fundera över mig själv, över det ”typiska svenska” och vad det egentligen är som är så typiskt med det.

Att se sig själv utifrån är också första steget till att på allvar kunna se världen genom andra. Samhället vore rimligen en bättre plats om det var något som fler ville göra.

***

På tal om Skansen är det för övrigt min morfarsfar, dalkarlen och almogevurmaren Ollas Anders Hansson, sedemera Anders Furn, som målat blomsterrankorna i innertaketSkansens Högloft. Han ledde även byggandet av Rättviks eget lilla Skansen, Gammelgården, på 1920-talet. En man för sin tid han, morfarsfar.

Annonser
Det här inlägget postades i Åsikterna, Böckerna, Platserna, Tavlorna. Bokmärk permalänken.

En kommentar till En typiskt arisk flicka

  1. Ping: Fosterländska hägringar | Marit Furns blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s