Paus för död och eftertanke

pappa på stegeJag hade planerat att skriva ett inlägg redan för en månad sedan, i skiftet mellan september och oktober, då när mitt tjänstlediga experimentår löpte ut och det kändes på sin plats med en hurtfrisk summering och framåtblick i framåtanda.

Istället dog min pappa.

Även då det är väntat kastar döden om. Vardagen ställs på huvud. Dagarna tas över av praktiska bestyr, blandade med både rationella och förvirrade tankar på livet och döden.

Som ateist tror jag ju inte på någon individuell fortsättning efter detta. I gengäld finner jag mig istället fundera mycket på det där märkliga ögonblicket exakt när kroppen ger upp och det som är individen försvinner.

Pappa hade länge varit sjuk och han sov i en sjukhussäng vid tillfället. Kanske drömde han något. Sedan slutade han plötsligt att drömma. Och så var det över. Hur kändes det? Förstod han själv vad som hände? (Förmodligen inte.)

Jag läste nyligen boken Min stroke, som beskriver författaren och hjärnforskaren Jill Boltes subjektiva upplevleser av sin egen hjärnblödning, då hennes vänstra hjärnhalva utan förvarning började slås ut under frukostbestyren en helt vanlig morgon. Det fascinerar både henne och mig som läsare var att samtidigt som hon förlorade olika mentala funktioner förlorade hon samtidigt känslan av sig själv som en avgränsad kropp i världen. I stället för att känna skräck i sin förvirring fylldes hon av en sällsam frid. All slags kritisk självreflektion blåstes bort och inget kändes längre viktigt. Plötsligt såg hon sig själv, inte som en individ, utan som en gränslöst fascinerande del av det brusande världsalltet omkring sig.

Kanske, slår det mig nu, är det detta som hänt de människor som berättar om diverse mystiska nära-döden-upplevelser. Det tror att de lämnar sina egna kroppar. I själva verket är det hjärnans förmåga att bedöma gränsen mellan den egna kroppen och yttervärlden som försvinner, och med denna förmåga också intresset för tid och rum, för bra och dåligt. Vilket också tillåter att man i bästa fall dör i en förnimmelse av att allting är i sin ordning.

I alla fall hoppas jag det.

Annonser
Det här inlägget postades i Böckerna, Minnena, Tiden. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s