Året är (förslagsvis) 2015 och du behåller din plats i kön

I generell fysisk bemärkelse är tid bara ett annat ord för rörelse och existerar blott så länge materian här i universum kokar omkring och förändras. Det vi kallar tid är så ett sätt att relatera till förändringarna omkring oss. Cyklerna i naturen. Alltings synbara strävan. Tillvaron och döden. Väntan och uppfyllelse, på gott och ont. Som jag skämtsamt drämde till apropå skinkan i jul (och tursamt nog fick släkten att skratta): Livet är ändå bara en lång kö till slakt!

Man kan då förhålla sig till tiden som en obönhörlig kraft och något vi människor konstruerat åt oss själva, i omättligt begär efter ordning och reda. Att summera gångna solvarv vid helt godtyckliga datum, och med blandade känslor rada upp för sig själv det lilla man åstadkommit sedan sist, bör kanske ses som ett uttryck för det senare. Som att städa. En stötvis insats i kriget mot entropin.

Hur var mitt 2014?

Jag börjar med att konstatera att jag misslyckades helt med att förverkliga mitt enda egentliga nyårslöfte – att engagera mig i samhället på ett mer handgripligt sätt än förr. Jag skyller gärna misslyckandet på att min pappa dog i höstas, vilket naturligt nog tagit mycket kraft i anspråk (både direkt och indirekt). Rannsakar jag mig hade jag ju emellertid kunnat starta min insats betydligt tidigare än så, om jag bara hade velat. Uppenbarligen gjorde jag inte det. Kanske har jag problem med begreppet godhet. Kanske är även det påståendet inget annat än en fånig ursäkt. Kanske problematiserar jag för mycket. Kanske blir det bättre 2015. Kanske inte.

Hur som helst blev 2014 istället fullt av annat. Ömsom har jag, som vanligt, skapat saker full av iver och energi. Ömsom har jag, som vanligt, legat platt på min säng och med bildligt ömmande mjälte undrat hur jag någonsin ska hinna förverkliga allt som hjärnan finner på. Kön till slakt är alldeles för kort. Ibland har jag också drabbats av bitterhet och tänkt att det inte hade spelat någon roll hur lång kön än hade varit, när världen blott belönar idioter. Sen har jag ryckt upp mig, kommit ihåg att jag egentligen inte har så mycket att klaga över, samlat mig och gått och dansat.

Så har det gångna året hållit på. Och eftersom det sammantaget lämnat mig rätt trött (som om det rekordmörka novembervädret, tillsammans med allt annat, även sipprat in en smula i min själ, säkerligen helt tillfälligt) tänker jag just nu inte avge några storslagna löften för det kommande, utan bara äta d-vitaminer och hoppas på det bästa.

Vad det än blir blir det i alla fall något och något är bättre än ingenting. I dag har jag redan hunnit måla klart en tavla och varit nära att bli påkörd av en mycket ful bil. Med andra ord:

Tiden går och vi med den och vad som helst kan hända. Du behåller din plats i kön.

Annonser
Det här inlägget postades i Tiden. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s