Är du förtjänt, lilla vän?

Häromdagen skrev Peter Engellau ett inlägg på bloggen Det goda samhället där han förklarar hur han inte längre anser sig behöva ha någon medkänsla med Europas tiggare. Detta föranledde ett milt genmäle från Nina Björk i DN., där hon trots allt sade sig finna hopp i hans berättelse, eftersom den visar att hjärtlösheten faktiskt inte är den spontana reaktionen när vi ser orättvisor. Engellau var ju inte från början kallsinnad. Han var i själva verket tvungen att ägna månader av mödosamt arbete åt att stänga av sin instinktiva solidaritetskänsla innan han tillslut blev fri från denna tyngande börda. I detta väljer Nina Björk att se något upplyftande. Engellau svarade i sin tur med ett nytt inlägg på bloggen där han antar att Björk inte förstått honom och han säger därför allt han tidigare sa en gång till, men nu i punktform. Så här (något förkortat):

1. Vi svenskar har en tendens att skämmas för att vi har det så bra och därför kan vi inte tänka klart när det gäller tiggeriet.
2. Jag har kommit på att vi inte behöver skämmas för att vi har det bra. Vi förtjänar vårt välstånd. Vi har inte stulit det från någon annan.
3. När vi slutar skämmas kan vi filosofera nyktrare kring tiggeriet, till exempel som i nästa punkt.
4. I ett gott samhälle drar alla sitt strå, stort eller litet, till den gemensamma stacken. En lärare och en åkare gör nytta för andra samtidigt som de tjänar pengar. Den som tigger drar inget strå till någon stack utan tar tvärtom strån som andra har dragit ihop. Goda samhällen gillar därför inte tiggeri. Tiggarna borde arbeta i stället för att tigga.
5. Tråkigt nog är det där med skammen bara en del av frågan. När och om vi svenskar eventuellt lyckas skaka av oss denna onödiga börda uppreser sig ändå svåra moraliska problem om eventuella allmosors storlek.

Engellau är uppfriskande på det viset att han tar sig tid att beskriva vad han tycker på ett lugnt och välformulerat sätt, istället för att (likt andra med liknande människosyn) bara bröla ur sig den i något kommentarsfält på uppstuds. Det gör att det faktiskt går att diskutera i sak vad han och, gissar jag, väldigt många med honom faktiskt känner och menar, ibland utan att riktigt själva kunna sätta ord på det.

Nina Björk har i någon mån redan gjort detta, på sitt vanliga klarsynta vis. Men några aspekter saknas ändå i hennes resonemang, och då särskilt ett avgörande förhållande som jag inte tycker diskuteras tillräckligt mycket i andra sammanhang heller.

I Engellaus resonemang finns ett grundläggande argument, formulerat på två olika sätt med egentligen samma innebörd, i punkt 2 och punkt 4.

Punkt 2: ”Vi förtjänar vårt välstånd. Vi har inte stulit det från någon annan.”

Punkt 4: ”Den som tigger drar inget strå till någon stack utan tar tvärtom strån som andra har dragit ihop.”

Det är här jag vill stanna upp en liten stund. För vilka är egentligen ”vi”, och på vilket sätt ”förtjänar” detta ”vi” sitt välstånd (eller, med Engellaus ord, sina hopdragna strån)? Rimligen menas med ”vi” helt enkelt ”vi som bor i Sverige”. Och om välståndet sedan är något som vi i Sverige ”förtjänar” antar jag att Engellau menar att rikedomen vi ser omkring oss måste ha byggts upp av alla oss som bor här och som nu drar nytta av den. För att ”förtjäna” bör ju rimligen betyda att en person själv presterat något, och för detta sedan fått en välförtjänt belöning. Inte att någon annan presterat något, som personen senare njuter frukterna av.

Samtidigt har vi nu också nått fram till den springande frågan: Har vi som i dag bor här i Sverige i dag verkligen skapat vårt eget välstånd? Är vi med andra ord verkligen förtjänta av det vi har?

Det enkla svaret skulle kunna vara ja. Vi som lever i Sverige betalar på olika sätt skatt till det allmänna bästa och med skatten har vi kunnat förverkliga visionen om det samhälle vi ser omkring oss. De som är förmögna har också varit duktiga på att förvalta sitt överskott, fått det att växa och kan nu glädjas åt detta. De som kommer hit utifrån har däremot inte varit med och byggt upp landet och har därför inte förtjänat någon del av den kaka de gör anspråk på. Kakan är vår att disponera. Bjuder vi ändå någon att smaka bör denne niga djupt och visa tacksamhet. Så kan man se det. Om man gör det lätt för sig.

Gör man det missar man emellertid något väsentligt. Och det är att vi alla, var och en, var vi än befinner oss, lever i ett globalt system (eller i själva verket en hel massa olika, varandra överlappande system) som antingen motarbetar eller spelar oss i händerna. Var vi själva råkar befinna oss i detta system är i mångt och mycket heller ingenting som vi själva kan styra över. Vårt utgångsläge bestäms redan då vi föds, eller snarare ännu tidigare. Vi har sedan bara att leva med konsekvenserna.

Samtidigt är systemet i sig ingen slump. Våra ekonomiska och sociala strukturer har skapats och återskapas för varje ny sekund av oss alla som lever i det. Det är en märklig svamp med miljarder myceltrådar, vitt förgrenade över hela världen och även djupt tillbaka i historien. Det förändras också hela tiden. Vad som är sant i dag behöver inte vara det om hundra år, eller ens i morgon. Hur systemet är utformat bestämmer vi i grund och botten själva. Men det är ändå mycket svårt för någon enskild cell i denna myllrande kropp att själv bryta mot mönstret i organismen.

Västvärldens rikedom har exempelvis växt fram under loppet av hundratals år, med fokus på de senaste två seklen. Världshandeln drog i gång på allvar under 1500-talet och skapade omfattande flöden av kapital där människohandeln var helt central. Slavar skeppades från Afrika för att fungera som gratis arbetskraft i den nya världen, arbete motsvarande ett enormt, på många sätt ännu bestående kapital. Under 1800-talet betraktade de europeiska kolonialmakterna dessutom hela den afrikanska kontinenten som en stor ost att kivas om, späckad av dyrbara naturresurser. Just denna epok är visserligen historia nu. Men sviterna märkts av ännu i dag. Genom olika låneavtal (där ländernas exportvinst äts upp av räntor), utländskt ägande och exploatering av naturresurser flödar pengar i hög utsträckning (trots omfattande bistånd) fortfarande från de forna kolonierna till västvärlden. Den som i dag föds i Norden kommer helt automatiskt också att dra nytta av dessa förhållanden, eftersom pengarna bidragit till att bygga det samhälle vi här tar för givet. Alltsammans sker helt utan egen personlig förtjänst eller förskyllan.

Att vi i Sverige varje dag därtill kan konsumera med sådan enorm nonchalans som vi gör (och i detta vi räknar jag även in mig själv trots att jag är en med svenska mått mätt fattig konstnär) möjliggörs också av att människor på andra platser i världen tillverkar våra varor i utbyte mot en daglig lön som sällan motsvarar ens en enda av de billiga tröjor vi har liggande hemma i byrån oanvända. Vår lyx är helt beroende av andras misär. Samtidigt äter vår konsumtion i rasande takt upp jordens samlade rikedomar eftersom vi förbrukar betydligt mer naturresurser än vad planeten förmår återskapa på samma tid. Bara genom att leva en helt vanlig dag i Sverige har vi alla tillskansat oss betydligt mer av jordens kapital än vad vi, geografiskt sett, per person eller per livstid räknat, i rättvisans namn är berättigade. Och vi gör detta inte bara på andra personers bekostnad i dag. Vi gör det även på bekostnad av de framtida generationer som måste dela på slutnotan efter hela den samlade konsumismen.

Att mot bakgrund av detta över huvud taget diskutera om vi har råd att hjälpa de människor som flyr hit från en tillvaro i nöd, blir i samma veva lika cyniskt som orimligt. Pengarna som vi så motvilligt delar med oss av och som vi med en enkel ryggradsreflex anser oss förtjänta av bara genom att vara födda här, är på många sätt inte ens våra från början. De har strömmat in i vår ekonomi från andra platser i världen, pumpas sedan upp ytterligare med långivning (pengar som skapas av ingenting åt de som redan har) och flyttas därefter av och an mellan individer, företag, banker och statsinstanser. För varje år ansamlas överskotten dessutom allt mer i en handfull förmögna personers gigantiska lador, allt eftersom systemet är ordnat så att om man är rik är det mycket lätt att bli ännu mycket rikare, och om man är fattig är det nästan omöjligt att resa sig ur sitt armod.

Till Engellaus försvar kan man dock säga att det bevisligen hör till människans natur att anse sig förtjänt det hon vunnit, även då spelreglerna så uppenbart gynnat henne. I en ledarkrönika häromdagen påminde sig Aftonbladets Anders Lindberg om ett känt exempel som gjorts med ett riggat monopolspel. Den ena spelaren fick dubbelt så mycket pengar att spela med och dessutom dubbelt så stor bonus då hen passerade gå. När hen sedan vann menade hen likväl att vinsten berodde på en smartare spelteknik. Dessutom åt vinnaren betydligt fler kakor ur den gemensamma skål som under spelet stått framme på bordet.

Naturligtvis har alla som bott länge i Sverige bidragit med många miljarder av sina egna löner för att få hålla samhällsapparaten i gång. De flesta av oss har emellertid inte gjort något märkvärdigare än att födas här och sedan göra det som systemet säger åt oss (gå i skola, arbeta, köpa saker, göra barn) och alltså glida med strömmen. Vi förblir också ungefär i den samhällsklass där vi föddes, eftersom pengar, positioner och problem går i arv.

Att systemen som omger oss på olika sätt (så väl ekonomiskt och socialt, som genom individuella förväntningar, kontaktnät, tro på framtiden och liknande) gynnar de redan förmögna och missgynnar de fattiga är egentligen illa nog. Det blir dock knappast bättre av att de redan rika lever i tron att de genom personliga bedrifter gjort sig klanderfritt förtjänta av sin rikedom, medan de fattiga får skylla sig själva. Även om det för personer som haft turen att bli förmögna förmodligen är enklare så.

Annonser
Det här inlägget postades i Åsikterna. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s