Välvillig grymhet och grytunderlägg (eller bara ett stort hurra!)

I det avslutande stycket av novellsamlingen Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans berättar Anna Gavalda om en ung aspirerande författare, kanske hon själv, som skickar in några texter till ett förlag. Därefter följer månader av nervös väntan. När så förlaget till slut skickar ett brev (”HALLELUJA!”) och kallar henne till möte stirrar hon på pappret med triumf. Hon köper en uppsättning exklusiva sidenunderkläder och beger sig dit med segervissa steg. Först en bra bit in i mötet inser hon till slut sitt misstag. Förläggaren har inte alls haft för avsikt att ge ut hennes texter. Eftersom han sett något lovande i dem (”en viss stil”) har han bara velat kalla in henne till kontoret för att titta lite på henne, för att ”se om det liknade något”, och önska henne lycka till i framtiden. Han antyder att det blivit dags för aspiranten att gå. Men aspiranten förblir sittande. Genom någon slags plötslig psykologisk låsning vägrar hennes lemmar att lyda henne och det slutar med att ett par inkallade karlar får ta tag i både henne och stolen och ställa ut henne på gatan, som ett oönskat paket.

Jan Guillou beskriver en närbesläktad scen i sin självbiografi Ordens makt och vanmakt, där han redogör för den närmast obligatoriska kedja av besvikelser som författare in spe tvingas genomlida: I det första stadiet av refuseringsprocessen skickas det insända manuset i retur ihop med ett standardfortmulerat brev som kallt tackar nej till utgivning med hänvisning till att manusen är många och utrymmet begränsat. Även i nästa stadium kommer manuset i retur men nu ihop med ett längre svar där aspiranten får veta att hen trots allt inte är alldeles obegåvad. Det tredje och slutgiltiga stadiet är, med Guillous egna ord, också ”det mest sataniska”. Här kommer inget manus tillbaka men väl ett personligt brev där förlaget säger sig ha läst det insända med stort intresse och att man därför gärna skulle vilja träffa aspiranten personligen. Av aspiranten tolkas detta givetvis som att allting härmed är klappat och klart. I värsta fall skrävlas det även vitt och brett om det hela för de storögda vännerna på krogen. Och så blir nesan också så oändligt mycket djupare, när det snart nog alltså visar sig att förlaget bara velat ”titta på” aspiranten.

Guillou nämner i samma veva scenen ur Bo Widebergs film Kvarteret Korpen, där huvudpersonen Anders på liknande vis kallas till Bonnierhuset i Stockholm efter att ha sänt sitt manus och sina förhoppningar dit. Rusig av lycka röker han cigarr med sin far och de skrattar tillsammans i gemensam triumf. Vi får se Anders ta tåget till huvudstaden och stiga uppför trapporna i förlagshuset under Strindbergsbystens barska blickar. I nästa scen stiger han på nytt ned från tåget hemmavid, nedslagen och punkterad. Han behöver inte säga något för att vi ska förstå. Förlaget har bara velat ”titta lite på” honom…

Det var episoder som dessa som genast slog upp i hjärnan på mig, när min egen telefon började väsnas vid lunchtid en tråkig söndag för två veckor sedan och den upprymda personen i andra änden presenterade sig som förläggare på ett bokförlag. Han höll just på att läsa mitt manus, sa han, och vid lämpligt tillfälle ville han nu gärna få till ett möte. Något om utgivning nämndes naturligtvis inte, och då vi avslutat samtalet måste jag sitta rak i ryggen och andas djupt flera gånger för att inte låta tankarna skena iväg. Detta betyder ingenting, intalade jag mig. Allt i mitt liv är ännu just precis som det var för bara fem minuter sedan. De vill ju bara ”titta lite på” mig.

Inför mötet köpte jag inga nya dyra underkläder, jag skrävlade inte för någon på krogen och jag lärde mig inte heller att röka cigarr. Istället ägnade jag oräkneliga timmar åt att lirka ihop en märklig samling inredningsprylar av jutegarn (packsnöre) för att med fingrarnas hjälp hålla nerverna i styr. Det hann bli en blomkruka, ett armband och ett grytunderlägg innan dagen för det första mötet var inne. Det blev sedan ännu ett grytunderlägg (ett runt) under den ytterligare vecka som följde innan kontraktet, i fredags, låg färdigt att skrivas på. Och först nu vågar jag äntligen tro att det här faktiskt är på riktigt: Senast våren 2017 kommer min debutroman ut på Albert Bonniers Förlag. Jag är på en gång överlycklig och utmattad.

Jan Guillou, som själv inte satt sin fot i Bonnierhuset sedan sitt möte där i samband med ”Refuseringsstadium III”, undrade förresten om den stränga bysten av Strindberg fortfarande står kvar vid toppen av trappan i Bonnierhuset, just som i Widebergs film, så att besökarna automatiskt tvingas huka sig för den när de kommer dit. Jag kan hälsa Guillou att det gör den inte. Den står inlåst i ett hörn av representationsrummet nu. Men då jag som hastigast visades in där i samband med mötet, passade jag naturligtvis på att le lite roat emot den.

Annonser
Det här inlägget postades i Böckerna, Debutromanen, Filmerna, Sambanden, Strindberg, Texterna. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Välvillig grymhet och grytunderlägg (eller bara ett stort hurra!)

  1. Ola skriver:

    Ett RUNGANDE grattis Marit! Jag visste det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s