Ridå! eller Tio år räcker lagom

För tio år sedan i dag (den 5 november 2005) jobbade jag mitt första pass på Biopalatset i Stockholm, det som nu är Filmstaden Söder. Ett decennium har sedan dess passerat och mycket har hänt både i biografernas liv och i mitt.

Ägarna har kommit och gått (Sandrew, Astoria Cinemas, Svenska bio), men personalen har i hög utsträckning ändå varit den samma. Det flesta är kreativa människor med en dröm och ett driv vid sidan av och det har skapat en gemenskap bland kollegorna som gjort biografarbetet nästan lika mycket till en livsstil som ett jobb.

Dock har har det varit svårt att bortse ifrån att situationen i Victorias biljettkassa de senaste åren tidvis varit nästan outhärdlig. I och med tillbyggnader och omorganisationer har färre personer förväntats betjäna fler besökare på mindre tid, dessutom inifrån en mycket trång, bullrig och dåligt tempererad liten bur.

Sista kvällen på VictoriaJag jämförde detta någon gång med hur Tipi Hedren måste ha känt sig under inspelningen av filmen The Birds, då Alfred Hitchcock trängde upp henne mot en vägg och kastade levande fåglar i ansiktet på henne. Hon bröt ihop. Och för henne rörde det sig ändå bara om några dagar.

Så, efter en rad utredningar byggs nu äntligen foajén om på nytt för att förbättra akustiken och skapa bättre ergonomi. Jag hoppas det ska funka bra för dem som är kvar.

För egen del jobbade jag mitt sista pass på Victoria redan för ett par veckor sedan. Bilden här är tagen då, från ingången till salong 4, där jag rev mina sista biljetter som biografmaskinist (och i vars maskinrum min pappa av en händelse lagt mattorna långt innan jag började jobba på där). Med caféet tillfälligt borta var det nästan tyst i foajén. Ljuset från trafiken lyste in genom byggplasten mellan byggställningarna och gav hela stället en stämning av hemtrevligt kaos. En vacker kuliss till slutscenen i mitt bioliv.

ridåJag ser det dessutom som mycket symboliskt att Grands ridå brakade sönder och vägrade gå upp igen just i går, samma dag som jag formellt sade upp mig.

The final curtain.

För nu får det väl liksom ändå vara lagom.

Jag har ju faktiskt en debutroman att skriva klart!

Och som om inte det vore nog har jag i höst också börjat på psykologprogrammet vid Stockholms universitet. Ett överraskande beslut kan man tycka. Hur ska jag ha tid med det? Kanske blir det också bara en termin av det hela. Kanske går jag klart hela utbildningen. Hur det landar återstår att se. Men jag anar att tankar från föreläsningar och kursböcker snart nog kommer att börja läcka över hit och då kan ni lika gärna vara förvarnade. Vad kan exempelvis vara mer intressant än socialpsykologi nu när samhället ser ut som det gör? Nej just det.

Vi tar det härifrån och ser vad som händer!

Annonser
Det här inlägget postades i Biograferna, Debutromanen, Framtiden, Minnena, Psykologin, Tiden. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s