Kretsen kring Villa Manilla

I kväll ska jag på middag. Jag har hört talas om detta. Bonniers återkommande tillställningar för sina författare har länge stått för mig som en symbol för allt det jag (ännu) inte fått tillhöra, men också – eftersom jag aldrig känt till de faktiska formerna för middagen – vagt och detaljlöst och gäckande som en hägring.

Efter att jag för några veckor sedan slutligen fick min egen inbjudan, och jag nu alltså ska dit på riktigt, förefaller mig festen paradoxalt nog bara ännu mer overklig. Det är ju möjligt att alltsammans bara kommer att te sig som vilken träig firmafest som helst, med en hoper människor som pliktskyldigt går omkring med var sitt glas, i var sin önskan om att snart få gå hem.

Botticelli infernoMen i min föreställningsvärld (och då särskilt som jag just läst Olof Lagercrantz bok om Dante: Från helvetet till paradiset) ser jag Manilla-festen för mig snarare som ett slags medeltida tablå, ett av levande eldar upplyst sceneri vari människorna rör sig av och an runt varandra men ingenting ändå någonsin förändras.

Jag inträder snart i denna tablå med samma slags bävan som de döda nedstiger i någon av helvetets kretsar – närmare bestämt i en i originalet saknad och därför nyinrättad krets (inte alltför långt ner), föreställer jag mig, för kultursfären alla missförstådda genier.

Straffet (inte olikt det sociala helvetet i Sartres Inför lykta dörrar) är också att för evigt gå runt på en tillställning bland andra straffade som värderande spänner ögonen i dig, på jakt efter någon spricka i fasaden, någon stilistisk brist eller ett intellektuellt tillkortakommande som tillåter dem att med ett illa dolt småleende putta ner dig ett pinnhål eller två i den outtalade men ändå oundkomliga hierarkin, allt naturligtvis som kompensation för att de själva nyss blev lika lystet nedputtade av någon annan.

Och vällande ur manshöga vaser vid väggarna (som en evig erinran): Kaskader av hastigt vissnande narcisser.

Med andra ord: Jag är typ lite nervös för det här!

Men (skenande fantasier å sido): Det ska säkert att bli riktigt roligt. Och blir det inte roligt lär det i alla fall bli intressant.

För att stilla nerverna läser jag också igenom Isobel Hadley-Kamptz bloggtext från 2007 igen. Den ger rimligen en mer verklighetsförankrad glimt om vad som väntar.

(Bild: Inferno enligt Sandro Botticelli)

***

Uppdatering dagen efter: Det var oerhört trevligt!

Annonser
Det här inlägget postades i Böckerna, Branschen, Debutromanen. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s