Omedveten blindhet

Efter snart ett år på psykologprogrammet börjar jag inse vilka sidor av ämnet som huvudsakligen gör mig rastlös och frustrerad, och vilka får mig att hungra efter mer. Utvecklingspsykologi hör exempelvis till det förra. Neurovetenskap och socialpsykologi till det senare.

Konst och litteratur åsido gillar jag sådana saker som (på någorlunda tillförlitliga vis) kan mätas. För då slipper vi sitta på var sin fluffig kudde och spekulera utifrån var sin subjektiv upplevelse.

Och jag gillar obskyra diagnoser och anekdoter om hjärnskador med överraskande utfall. Som det vi exempelvis fick höra talas om härom dagen, att det går att vara blind utan att veta om det.

Anton-Babinskis syndrom innebär att en person som fått en skada i hjärnans syncentra, och därmed inte längre kan processa synintryck, ändå med bestämdhet och trots uppenbara bevis på motsatsen fortsätter att hävda att hen kan se. Hjärnan hänger liksom inte med i svängarna, och i stället för att inse att det visuella fönstret mot yttervärlden är stängt för medvetandet, fyller hjärnan i tomrummet med fria fantasier. Personen lever med andra ord i sin alldeles egna virtual reality. Mycket fascinerande!

Jag grubblade ett tag på om Anton-Babinski även kunde användas som metafor för andra typer av omedveten eller förnekad blindhet. Som när det exempelvis gäller politiska ideologier. Kanske skulle man exempelvis kunna säga att högerextrema troll lever i en fabricerad verklighet men är tragiskt oförmögna att erkänna det, ens för sig själva. En slagkraftig liknelse. Tanken är lockande.

Risken med att slunga sådana släggor är emellertid att de mycket lätt går att slunga samma väg som de kom: om min verklighet ser helt annorlunda ut än din kanske det istället är jag som är omedvetet blind?

Det är i det här läget är så fint med saker som (på någorlunda tillförlitliga vis) kan mätas. För om vi förutsätter att det faktiskt finns en objektiv verklighet där ute, som vi alla relaterar till, så kan vi med gemensamma krafter och upprepade, av varandra oberoende mätningar också komma fram till vad som är på riktigt och vad som är fantasi.

Det är också här vetenskapen kommer in, liksom den typ av journalistik som är värd namnet, samt hand i hand med detta den ovärderliga dygden att i ljuset av föreliggande fakta erkänna att man tidigare haft fel.

Det gör ont att ha fel. Men för egen del har jag betydligt hellre ont än har fel. Jag önskar att detta även gällde trollen.

Annonser
Det här inlägget postades i Byrån. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s