Fosterländska hägringar

–Vem är den störste poeten i Sverige? frågade mig min morfar en dag uppe på gården i Dalarna, utan förvarning eller omsvep.

Jag kan inte ha varit mycket mer än 10 år, men redan då var det uppenbart för mig att detta inte var en fråga som sprang ur nyfikenhet om mina skönlitterära läsvanor. Det han undrade var alltså inte heller vem av alla inhemska poeter jag själv tyckte bäst om. Det här var ett plötsligt läxförhör och det fanns bara ett svar som var det rätta.

Då jag inte sa något alls, eller möjligen svävade nervöst på målet (detta eftersom morfar i mina subjektiva barnögon var en mycket gammal och mycket sträng och mycket obegriplig man, som gärna höll långa föredrag om äldre tiders bordsskick och sedvänjor, aldrig log och bara tinade upp en gång om dagen när han kom ut på gårdsplanen och gav oss barnbarn var sin godisklubba som vi hastigt ryckte åt oss och sprang i väg med så långt vi kunde) var han själv inte sen att svara:

-Karlfeldt! Erik Axel Karlfeldt är den störste svenske poeten.

Dalarna som svenskt idealVid tillfället kände jag mig ganska stukad av morfars upptuktning men så här här 30 år senare tolkar jag episoden som ett uttryck inte minst för hans lokalpatriotism (min släkt får rätta mig om jag har fel).

Karlfeldt drog sig ju inte för att om Dalarna exempelvis skriva sånt här:

Blås då på nytt från Mora strand,
du friska Nordan, som vårt land
kan rensa och befria!

En idealiserad känslan för hembygden lever väl i många människor på de flesta ställen i Sverige (och annorstädes), men jag tror ändå att lokalpatriotismen är av en särskild sort just i Dalarna. För Dalarna är ju faktiskt inget ställe vilket som helst. Med sina dalahästar, vasalopp, röda timmerhus, nationalmålare och romantiserade bygdekultur är Dalarna liksom inte bara ett mellansvenskt landskap bland andra, utan även en sinnebild av Sverige i stort. Det hela lägger grunden för ett slags självklar men inte alldeles oproblematisk stolthet, som jag ofta tyckt mig ana under mina besök genom livet, men som jag inte vetat hur jag på ett rättvist sätt ska formulera.

Det var därför med en blandning av förvåning och förtjusning som jag häromdagen snubblade över ett exemplar av kulturhistorikern Gustaf Näsströms bok Dalarna som svenskt ideal från 1937. Enligt baksidestexten har författaren ”satt sig före att analysera den idealiserade bild av landskapet som svensk nationalsymbol, som likt en luftig och sommargyllne hägring svävar över verklighetens Dalarna.”

Näsströms bok slår en båge från den gamle Engelbrekts dagar, via Carl Larsson och Zorns dalamålningar, till hembygdsvårdaren (och antisemiten) Gustaf Ankarcronas gärning in på 30-talet, och författaren lyckas på något sätt med konststycket att vara befriande raljant över det mesta utan att någonstans bli nedlåtande och ovänlig. Inte minst påpekar han hur folkliga anekdoter av mycket tveksam sanningshalt gärna lånat sig till bevis för dalafolkets särskilda dådkraft och karaktärsstyrka, vilket genom generationerna också fortsatt att ge färg åt självbilden. När sedan nationalromantikerna på 1800-talet fick sina ögon på bygden, och den lyftes fram i konst och semesterreklam som något alldeles säreget genuint och fantastiskt, blev folkets blygsamhet knappast större.

Näsström citerar den samtida politikern Anders Molin som någonstans ska ha skrivit: ”Det har icke varit nyttigt för dalkarlen att oupphörligt få sig itutat vilka förnämliga egenskaper han har, hur underbar Dalarnas bygdekultur här, vilka insatser dalafolket gjort, räddat Sverige under både Engelbrekt och Gustaf Vasa – ja, och vad mera?”

Näsström går här diplomatiskt dalafolket i försvar och påpekar att de, trots allt fjäsk, ändå artat sig riktigt bra och påminner oss påpassligt om att: ”Nu är det ju alltid vanskligt att generalisera ett landskapskynne – det innebär att skapa en regel, som består av nästan bara undantag”.

Men en allmän tendens i synen på dalafolket, och i förlängningen dalafolkets syn på sig själva, söker Näsström i alla fall fånga i sin bok, och jag förvånas under läsningen av hur modern hans blick stundtals känns (även om han i sitt kapitel om Carl Larssons ikoniserade konstnärshem tidstypiskt missar att nämna Karin Larssons insats en enda gång för att istället ge all kredd till maken). I min egen tydligen historielösa enfald trodde jag att liknande metaanalyser över svensk nationalism var en betydligt senare företeelse (som den i Göteborgs konstmuseums tidskriftsserie Sciaskopes sjätte nummer, Blond och blåögd (2014)som jag också tidigare skrivit om).

Dalarna baksidaRedan för 80 år sedan var vi emellertid fullt kapabla att genomskåda de blåa dunster som fosterlandskärleken virvlar upp. Redan då kunde vi se hur lätt kulturkonservatism kan luta över mot nazism. Och redan då kunde vi raljera över hur människor går runt och känner en personlig stolthet över något som helt andra människor (kanske eller kanske inte) gjort flera hundra år tidigare och hur vi bygger vår identitet på högtravande och bitvis helt mytologiska beskrivningar, i minst lika hög utsträckning som på verkligheten.

Näsström höjer inga varnande fingrar. Då boken skrevs hade andra världskriget ännu inte gett sitt facit på vad nationalismen ytterst kan leda till, och han förefaller över lag mer road än oroad över de storvulna uttryck som hyllningarna av Dalarna kunde ta.

Sett i ljuset av vad som hände i Europa bara några år senare blir upphöjelsen av Dalarna och dess särskilt dugliga folk emellertid också ganska olustig. För om vår kulturhistoriska förståelse i detta avseende inte kommit mycket längre än den gjort 1937, vad hindrar egentligen att 40-talet upprepar sig i dag? (Kanske lär vi enbart av egna misstag, men aldrig av andras?)

Hemkärlek är en sak. Att trivas och känna samhörighet med platsen där man bor borde vara alla människor förunnat. Att beundra och bevara platsens kulturarv är givetvis inte heller något dåligt (jag älskar själv att besöka Zorns och Larssons museum i Mora och Sundborn och drabbas varje gång av en obändig lust att måla blomrankor på trämöbler och brodera gardiner). Men då kärleken övergår i en upplevelse av att platsen och människorna bor där även objektivt sett skulle vara bättre än andra platser och andra folk, då är steget inte långt till betydligt brunare känslor.

Att då exempelvis tala om ”svenska värderingar” när det man egentligen menar är något i stil med humanism, feminism och kanske socialism (som ju i sig knappast är direkt svenskt även om ideologierna på bred front anammats här), eller kanske bara ungefär ”bra saker” (till skillnad då från ”dåliga saker”), är därför lömskt på många olika sätt på en gång. Dels är det medvetet luddigt och går på det viset att använda på samma sätt som historierna om Engelbrekt – till precis vad som helst. Dels förutsätter det att det i Sverige faktiskt skulle finnas en samling gemensamma värderingar som vi alla som bor här utan vidare skriver under på, vilket givetvis inte är sant (gå ut på nätet bara och se efter). Och dels ger det ett intryck av att var och en som bor här i Sverige faktiskt skulle ha mer värnvärda värderingar än andra folk, i största allmänhet alltså och utan att dessa värderingar måste definieras närmare, vilket i förlängningen också innebär att vi som bor i Sverige också måste vara bättre människor än människor från andra ställen av världen.

Att tala om ”svenska värderingar” tillskriver på det viset alla individer här i Sverige en gemensam (liksom medfödd) dygd som vi sedan inte (i aktiv självrannsakan) behöver arbeta för att förtjäna – ungefär som då dalkarlar i allmänhet ansetts särskilt hjältemodiga och egensinniga eftersom myterna kring Gustaf Vasas medhjälpare på 1500-talet anspelar på det. En svensk är på det viset bra från födseln, och att någon kanske ”slarvar” med skatten eller dricker sig full som ett svin, tafsar på rumpor och slåss med flaskor är inget som förmår ändra på den bilden, medan den som flyttar hit från något annat ställe däremot måste ta sig förbi vår misstänksamhet och i handling fortlöpande bevisa sin duglighet.

Och detta synsätt är helt enkelt farligt.

Tankarna mörknar och för att tillfälligt skingra dem ställer jag Dalarna som svenskt ideal på hyllan och ger mig istället i kast med den present som en skämtsam vän skickade mig för en tid sedan, prästen och författaren Axel Hambraeus Marit – Historien om en tapper dalakvinna (1949).

Förhoppningsvis är den precis lika löjlig som titeln antyder.

*

(Björn af Kleen skrev en artikel om Näsströms bok i Expressen 2008.)

Annonser
Det här inlägget postades i Åsikterna, Böckerna, Minnena, Platserna, Sambanden. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s