Tvåtusensexton – tvåtusensjutton

När Trump vann valet i USA skrev jag någonstans att jag brukar se världen framför mig som ett linjediagram med två olika kurvor, pekande åt rakt motsatta håll.

Den ena slingrar sig uppåt och står för den positiva utvecklingen – lägre barnadödlighet t.ex., minskande analfabetism, utplanande befolkningsökning, ökad tolerans och mellanfolklig empati, successiva framsteg för humanism och feminism, effektivare behandling av allvarliga sjukdomar, ett brett politiskt uppvaknande med större medvetenhet såväl kring det ekonomiska systemets brister som om miljöförstöring och klimathot och därtill en lång rad häftiga inovationer som faktiskt skulle kunna rädda oss om vi bara vill.

Den andra kurvan pekar nedåt och representerar allt det som i direkt växelverkan med framstegen bara tycks bli allt värre – kapitalistisk girighet, skenande klimatkollaps, utfiskning, miljöförstöring, framväxt av smygdiktaturer i tidigare demokratiska länder, ett tredje världskrig med epicentrum i Mellanöstern, en skrämmande religiös reaktionism, rasbetonad nationalism, raljant eller rent rabiat antifeminism, ökande klassklyftor och till följd av dessa en oresonlig och i sig fullt berättigad vrede som av populister fångas upp överallt och styrs om åt helt fel håll.

Den nyvalde Trump framstod som den materialiserade sinnebilden för hela den där senare kurvan. Kanske kommer han med tiden också få fungera som symbol för allt möjligt annat som också blev fel med 2016, som Brexit (inte för att EU-kritik i sig behöver vara fel men för att valet att lämna unionen var  så ogenomtänkt och hade sådana främlingsfientliga undertoner), den antidemokratiska utvecklingen i Turkiet och Polen, katastrofen i Syrien, nordpolsisens rekordsmältning och att kulturikoner började dö som flugor.

Det är i ljuset (eller skuggan) av allt detta nästan lite genant att säga att mitt eget år har varit ett av de bättre och mest harmoniska någonsin.

Mycket av detta är givetvis romanens förtjänst. Att efter ha skrivit i det fördolda över tjugo år (jag bestämde mig för att bli författare när jag var tio) känns höstens publicering av Skuggan lika mycket som en lättnad som en personlig triumf. Detsamma gäller för de fina recensionerna.

Min förläggare gav flera gånger uttryck för en viss förvåning angående mitt relativa lugn inför recensionsdagen. Men att bli offentligt bedömd är faktiskt betydligt mindre ansträngande än att vakna varje morgon som fattig och opublicerad och uppbåda tillräcklig kraft för att tro på sig själv. Nästan vad som helst är bättre än det. Och det enda som egentligen betyder något är ju att jag nu får skriva mer. Det ska jag också börja med direkt efter nyår. Jag har som halsbrytande målsättning att få ihop en första, någorlunda habil version av den nya romanen inom ramarna för 2017. Oavsett om detta lyckas eller ej ska det bli mycket skönt att sätta igång.

Hösten har jag istället ägnat åt mitt måleri, vilket är en lyx i sig. Försjunken i mitt kreativa pyssel och med någon film rullande i bakgrunden som sällskap har jag levt ungefär på samma sätt, slår det mig, som när jag var barn och byggde med lego på den vinröda heltäckningsmattan i vardagsrummet hemma på Söder medan Ronja Rövardotter, Fröken Fleggmans mustasch eller en kassett med inspelade Lucky Luke-avsnitt gick på repeat ovanför mig på tjockteven. Kanske är man som mest sig själv just innan puberteten? Så att allt i mitt liv efter det (brödjobb varvade med märkliga utsvävningar) har varit en lång parentes innan jag nu åter har blivit mitt verkliga jag? Det går att leka med tanken.

Den 21 januari öppnar i alla fall min separatutställning Inom ytan på Galleri Abante i Stockholm. På galleristens önskan har jag lämnat ångesten utanför konsten den här gången (i alla fall medvetet) och temat är istället en mystisk dubbelhet där döda ytor på olika sätt övergår i något levande. Ni är alla mycket välkomna dit!

I övrigt hoppas jag att 2017 blir året då jag vågar göra bort mig i en dansuppvisning och även året då de goda krafterna i samhället lyckas formulera en vision för framtiden, en bild av hur det skulle kunna se när vi tillsammans tagit oss igenom de värsta kriserna, eliminerat de största orättvisorna och försiktigt landat i något bra, något som vi också känner att vi byggt tillsammans. För vi vet ju så väl (både genom forskning och historisk erfarenhet) att verklig eller upplevd konkurrens om minskade resurser vänder grupper mot varandra, medan arbete mot ett gemensamt mål istället binder oss samman. Låt oss nu äntligen applicera den kunskapen i praktiken!

Och med det tar vi sats och kastar oss över tolvslaget. Gott nyår allesammans! Vi ses på andra sidan.

 

Annonser
Det här inlägget postades i Åsikterna, Debutromanen, Framtiden, Minnena, Naturen, Psykologin, Tavlorna. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Tvåtusensexton – tvåtusensjutton

  1. Lycka till med den nya romanen (eller vad det nu blir). Du är värd all framgång. Din hantering av språket är mästerlig.

    Skickat från min iPhone

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s