Ingen bok är en ö

Inspiration.jpg

Ibland får jag frågan vad som inspirerat mig i mitt skrivande av Skuggan

Frågan är egentligen omöjlig att besvara på ett ordentligt sätt, för exakt vad som ledde fram till den roman som Skuggan till slut blev vet jag inte ens själv. Enklast vore att säga att det är en obestämd blandning av allt jag läst, saker jag tänkt och mycket mer som jag själv inte har kontroll över. Att Strindbergs Inferno haft ett finger med i spelet är så klart en rimlig gissning. Men förutom den lilla omständigheten att hela min roman har sin utgångspunkt i infernokrisen har Strindbergs egen skildring av perioden faktiskt inte alls varit särskilt central för min egen version.

Skulle jag själv lyfta fram några verk som på något sätt varit avgörande för Skuggans tillblivelse så är det istället dessa: Lars Gustafssons Tennisspelarna, Sven Delblancs Speranza och Peter Cornells Paradisets vägar.

Tennisspelarna måste först och främst nämnas eftersom det är där min huvudperson, spionen Zygmunt, för första gången ser världens ljus, 1977 (samma år, faktiskt, som jag själv). Det var Gustafsson och inte jag som hittade på att Strindberg skulle ha varit förföljd på riktigt av en liga med polska agenter. Jag föll raklång för idén, stal den helt skamlöst och gjorde den till min. Jag sörjer att Gustafsson gick bort bara någon månad innan Skuggan publicerades. Jag hade velat skaka hans hand och tacka honom. Men jag är glad att han i alla fall fick reda på att boken var på väg och att tanken på den upplivade upp honom. Han hade ju lika gärna kunnat känna sig bestulen. Men så sniken var inte Lars Gustafsson.

Sven Delblancs Speranza (1980) har också färgat mig genom att vara den första bok i ren dagboksform som jag (mins att jag) läst och jag fascinerades ögonblickligen av hur smart greppet var för att beskriva en människa i förvandling. I en dagbok är allting här och nu. Författaren av en dagbok gör alla sina anteckningar utifrån sitt tillfälliga temperament och humöret färgar av sig på texten även då det inte är avsikten. Den som skriver om någon annan avslöjar på det viset också ofrivilligt sig själv. Därtill har dagboksskrivaren ingen aning om vad som kommer att utspela sig i morgon. Framtiden är lika oskriven som de vita bladen i dagboken själv. Vad som helst kan hända och naiv optimism är minst av allt en garanti för framtida segrar. Det kan lika gärna gå helt åt skogen. Vilket det också gör i Speranza. Dessutom finns där en fantastisk scen med en bläckfisk som inspirerat mig till en tavla. (Men Lars Gustafsson var visst inte alls lika förtjust i den boken.)

Slutligen är Peter Cornells Paradisets vägar: Noter till ett förlorat manuskript (1987) en märklig och underbar pärla till bok. Jag läste den samma år som jag började arbeta med Skuggan och även om jag i dag inte minns exakt hur det ena ledde till det andra är det omöjligt att inte se en sådan koppling så här i efterhand. Liksom Skuggan har Paradisets vägar formen av ett upphittat dokument. Men det är inte en dagbok som Skuggan, utan istället en fristående notapparat på 122 lösa blad som genom okända men olyckliga omständigheter förlorat kontakten med hela sin modertext, något som av allt att döma skulle bli ett gigantiskt idéhistoriskt verk om paradiset och dess labyrinter. Cornell tar genom notapparaterna en snillrik genväg till sakens kärna och släpper även greppet om alla (uppenbara) röda trådar. Noter kan leva sitt eget liv, insåg jag, då om inte förr. Och någonstans ur denna insikt föddes förmodligen min egen fiktive förläggare, Bernard Stark, han som i Skuggan gärna sticker emellan med pedagogiska förklaringar till det som nämns i Zygmunts dagbok, men som efterhand också börjar ta sig allt större friheter i fråga om egna, mer eller mindre relevanta, tolkningar och stickspår.

Vilka författare som i slutändan kommer färga min nästa roman vet jag inte helt och hållet än. Kanske Alan Warner. Kanske Marguerite Duras och Doris Lessing. Kanske signaturmelodin till teveserien The Sopranos eller Isabelle Huppert ansikte varenda film där hon är med. Kanske allt och mycket mer. Vad det faktiskt blir inser jag kanske först i efterhand. Men en sak är i alla fall säker och det är att ingen bok är en ö.

Annonser
Det här inlägget postades i Böckerna, Debutromanen. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s