Växelbruk och klöversådd

Att alltid odla betor på samma åkerlapp gör jorden arm och tråkig. Man ska varva grödorna och regelbundet lägga marken i träda, sätta klöver på täppan och plöja ner, allt för att hålla åkern livlig.

På samma vis är det med kreativiteten. Eller åtminstone hoppas jag att det, eftersom det är så mitt eget arbete, av lust och nödtvång, är upplagt.

Hela sommaren har jag nu, exempelvis, ägnat åt att måla. Måleriet har den goda egenskapen att vara så konkret. Det är taktilt och visuellt när jag målat en dag kan jag bara ta ett steg tillbaka och enkelt överblicka hela resultatet. I långa stunder är det också behagligt meditativt. Språkhjärnan kopplar ner, hänger sig åt dagdrömmar och en ordlös intuition tar över istället. Timmarna går.

Längre perioder i detta tillstånd är likväl förvånansvärt utmattande. Tids nog börjar jag känna mig som en fånge där jag måste stå intill staffliet, fläckig och frustrerad, i enveten kamp mot entropin. Kläder, händer och allting annat runtom tavlans fyrkant blir för varje dag mer och mer kladdigt, samtidigt som allting inom samma fyrkant måste tuktas att stanna på angiven plats. Att då efter många veckor äntligen vara klar, som nu, är som att få stiga ur ett jordigt gryt upp i ljuset igen.

Full av plötslig energi ger mig själv ledigt. Jag städar och duschar. Läser ut en massa böcker och köper dansskor på Stadsmissionen. Jag finner mig förvånad ligga utfläkt i solen, vilket jag annars är alldeles för rastlös för. Jag skriver en recension, bakar bröd och bokar bussbiljetter till Dalarna.

För att vara den inledande metaforen trogen är det väl detta som ska liknas vid klöversådd. Jag bunkrar kraft (och strör kanske också lite extra klöver omkring mig). Men i vilan tar jag också sats för nästa odlingscykel: Skrivandet.

I sina bästa stunder är skrivandet som att tygla ett tankemoln till en laserstråle. Att få komma tillbaka till detta tillstånd efter en längre tids frånvaro är också på många sätt som att komma hem. Att se textmassan växa framför mina ögon ger en alldeles särskild tillfredställelse och efter en uppstartsfas som i regel mest består av ångest och motstånd rullar arbetet allt lättare, till slut nästan av sig själv.

Men att ägna dagarna åt att skapa något som inte fysiskt går ta på och som inte heller kommer att synas för någon annan än mig själv på många månader, leder förr eller senare till en längtan efter något mer konkret och direkt. Jag vill få tillverka något som rent fysiskt existerar och samtidigt få uppleva den unika njutningen i att bli klar, inte om ett par år, utan nu, genast, eller i alla fall inom loppet av bara några veckor. Då är det dags att måla igen.

Just nu befinner jag mig emellertid som en hippie mitt på klöverängen. Där är dans, blåbärsplockning, loppis och båtutflykter. Men i allting också en spänd förväntan inför en höst med nya romanen.

Även skrivandet i sig bjuder ju in till hejdlösa mängder av odlings- och trädgårdsmetaforer (plantering, rotsystem, ogräs, tukt och ansning). Men för allas skull stannar vi nog där.

Annonser
Det här inlägget postades i Bok nummer två, Tavlorna, Texterna. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s