Äntligen framme! (långt om länge)

Jag började skriva den här romanen i en långtradare någonstans mellan Kiel och Basel, den 27 juli 2002.

Första exetMin bror körde transporter ned till kontinenten på den tiden och han hade sagt att under tursamma vändor kom han hela vägen ner till Milano. Där kunde man gå längs gatorna, titta i skyltfönster och äta glass i solen tills det var dags att åka norrut igen.

När han frågade om jag ville följa med på en tur tänkte jag att det vore rätt bohemiskt att en dag kunna säga att jag börjat skriva min roman i en långtradare på väg genom Europa. Så jag packade ner mina förberedda anteckningar och lite ombyten i en väska. För att göra scenen komplett tog jag till och med med mig ett ex av Jack Kerouacs On the road.

Snart nog trängde sig emellertid verkligheten på, så där som verkligheten har för ovana att göra. Jag fick givetvis magknip av att bara sitta still i en långtradare hela dagarna. Mina försök att kurera mig själv genom att uteslutande dricka multivitaminjuice med smak av tropiska frukter misslyckades kapitalt och i min gamla On the road-pocket sitter fortfarande ett slarvigt bokmärke instucket på sida 80 ungefär. Även det glassiga Milano förblev en hägring. Vi kom i själva verket aldrig längre än till en gråmulen lastplats i schweiziska Oberentfelden.

Men det egentliga målet med resan kan man kanske ändå säga att jag uppnådde idag, när jag, sjutton år senare, till slut fick hem mitt första tryckta exemplar av romanen, Abalone.

Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många olika versioner av den här berättelsen som både hunnit bli klara och förkastas sedan den där första dagen på autobahn. Stundtals har berättelsen tett sig för mig som ett evigt skiftande och gäckande moln, omöjligt att håva in och få ner på jorden. Tanken på att romanen nu ändå har antagit denna enda, slutgiltiga och trivsamt rektangulära form, känns därför fortfarande en smula overklig.

Vad jag känner spelar å andra sidan ingen som helst roll. För nu när boken finns på riktigt ute i världen är den inte min längre, utan er.

Och allt jag hädanefter själv kan göra, är att hoppas att ni vill läsa den.

***

Abalone. (Haliotis midae) Mollusk i familjen havssniglar. Saknar blodkoagulerande funktioner. Görs en rispa i köttet fortsätter djuret ofta att blöda tills det dör. Starkt hotad till följd av tjuvfiske. 

De är ett omaka par. Svenska Ester har flytt till Sydafrika för att skriva reportage. Tom är tjuvfiskaren som har svårt att acklimatisera sig efter apartheidregimens fall. Deras färd går mot botten, medan båda söker efter något som kan hindra dem från att falla. Abalone är en roman om fäder och döttrar, ensamhet och sorg; om sår som aldrig slutar att blöda.

Pressröster - flik

 

Annonser
Det här inlägget postades i Abalone, Bok nummer två, Minnena, Tiden. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s