Ingen bok är en ö

Inspiration.jpg

Ibland får jag frågan vad som inspirerat mig i mitt skrivande av Skuggan

Frågan är egentligen omöjlig att besvara på ett ordentligt sätt, för exakt vad som ledde fram till den roman som Skuggan till slut blev vet jag inte ens själv. Enklast vore att säga att det är en obestämd blandning av allt jag läst, saker jag tänkt och mycket mer som jag själv inte har kontroll över. Att Strindbergs Inferno haft ett finger med i spelet är så klart en rimlig gissning. Men förutom den lilla omständigheten att hela min roman har sin utgångspunkt i infernokrisen har Strindbergs egen skildring av perioden faktiskt inte alls varit särskilt central för min egen version.

Skulle jag själv lyfta fram några verk som på något sätt varit avgörande för Skuggans tillblivelse så är det istället dessa: Lars Gustafssons Tennisspelarna, Sven Delblancs Speranza och Peter Cornells Paradisets vägar.

Tennisspelarna måste först och främst nämnas eftersom det är där min huvudperson, spionen Zygmunt, för första gången ser världens ljus, 1977 (samma år, faktiskt, som jag själv). Det var Gustafsson och inte jag som hittade på att Strindberg skulle ha varit förföljd på riktigt av en liga med polska agenter. Jag föll raklång för idén, stal den helt skamlöst och gjorde den till min. Jag sörjer att Gustafsson gick bort bara någon månad innan Skuggan publicerades. Jag hade velat skaka hans hand och tacka honom. Men jag är glad att han i alla fall fick reda på att boken var på väg och att tanken på den upplivade upp honom. Han hade ju lika gärna kunnat känna sig bestulen. Men så sniken var inte Lars Gustafsson.

Sven Delblancs Speranza (1980) har också färgat mig genom att vara den första bok i ren dagboksform som jag (mins att jag) läst och jag fascinerades ögonblickligen av hur smart greppet var för att beskriva en människa i förvandling. I en dagbok är allting här och nu. Författaren av en dagbok gör alla sina anteckningar utifrån sitt tillfälliga temperament och humöret färgar av sig på texten även då det inte är avsikten. Den som skriver om någon annan avslöjar på det viset också ofrivilligt sig själv. Därtill har dagboksskrivaren ingen aning om vad som kommer att utspela sig i morgon. Framtiden är lika oskriven som de vita bladen i dagboken själv. Vad som helst kan hända och naiv optimism är minst av allt en garanti för framtida segrar. Det kan lika gärna gå helt åt skogen. Vilket det också gör i Speranza. Dessutom finns där en fantastisk scen med en bläckfisk som inspirerat mig till en tavla. (Men Lars Gustafsson var visst inte alls lika förtjust i den boken.)

Slutligen är Peter Cornells Paradisets vägar: Noter till ett förlorat manuskript (1987) en märklig och underbar pärla till bok. Jag läste den samma år som jag började arbeta med Skuggan och även om jag i dag inte minns exakt hur det ena ledde till det andra är det omöjligt att inte se en sådan koppling så här i efterhand. Liksom Skuggan har Paradisets vägar formen av ett upphittat dokument. Men det är inte en dagbok som Skuggan, utan istället en fristående notapparat på 122 lösa blad som genom okända men olyckliga omständigheter förlorat kontakten med hela sin modertext, något som av allt att döma skulle bli ett gigantiskt idéhistoriskt verk om paradiset och dess labyrinter. Cornell tar genom notapparaterna en snillrik genväg till sakens kärna och släpper även greppet om alla (uppenbara) röda trådar. Noter kan leva sitt eget liv, insåg jag, då om inte förr. Och någonstans ur denna insikt föddes förmodligen min egen fiktive förläggare, Bernard Stark, han som i Skuggan gärna sticker emellan med pedagogiska förklaringar till det som nämns i Zygmunts dagbok, men som efterhand också börjar ta sig allt större friheter i fråga om egna, mer eller mindre relevanta, tolkningar och stickspår.

Vilka författare som i slutändan kommer färga min nästa roman vet jag inte helt och hållet än. Kanske Alan Warner. Kanske Marguerite Duras och Doris Lessing. Kanske signaturmelodin till teveserien The Sopranos eller Isabelle Huppert ansikte varenda film där hon är med. Kanske allt och mycket mer. Vad det faktiskt blir inser jag kanske först i efterhand. Men en sak är i alla fall säker och det är att ingen bok är en ö.

Annonser
Publicerat i Böckerna, Debutromanen | Lämna en kommentar

Nu är det över, nu börjar det

Nu är det över.

Båda de litterära debutantpriserna som Skuggan till min stora stolthet nominerades till har nu delats ut och den anspänning jag knappt visste att fanns där släpper plötsligt. Det tar överraskande mycket på krafterna att inte hoppas på någonting.

Likaså är utställningen på Abante nu slutligen förbi. Efter höstens högintensiva arbete med att få alla målningar klara i tid har de nu plötsligt både hängts upp och plockats ner. Röda prickar intill samtliga verk, som en festlig form av mässlingen. Mycket roligt.

Men även det som lyckas kräver sin egen energi. Och den trötthet som så länge legat på lur under ytan väller nu upp och sprider sig som en mjuk dimma över allting.

Så här i utmattningen kan jag fråga mig om den enda belöningen för allt hårt arbete ständigt bara kommer vara mer hårt arbete. För all framtid. Vad är i så fall poängen med allt?

Men när orken återvänder minns jag att arbetet med att skapa nya saker av ingenting är sin egen särskilda belöning, och att ha möjlighet att skriva och måla den största lyxen av allt.

Nästa bok står redan öppen och väntar, som garderoben mot landet Narnia. Så snart jag bara orkar röra mig tillräckligt ska jag ta steget över kanten och försvinna in i den.

Om ett par dygns vila eller så.

Nu börjar det.

Publicerat i Branschen, Debutromanen, Framtiden, Tavlorna, Tiden | 2 kommentarer

”Inom ytan” – utställningen på Abante Gallery

Målningarna som visades på Abante Gallery 21 januari till 8 februari 2017.

balboa-i-parken

Balboa i parken
65 x 65 cm, olja på duk

dansbana

På det fjärde ska det ske
65 x 65 cm, olja på duk

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Näckrosdamm
120 x 100 cm, olja på duk

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Stickar fåglar
120 x 100 cm, olja på duk

SAMSUNG DIGITAL CAMERA
Tunn is
65 x 65 cm, olja på duk

djur-i-bur-panter
Konvention – panter
37 x 43 cm, olja på duk

djur-i-bur-apa

Konvention – orangutang

37 x 43 cm, olja på duk

Publicerat i Tavlorna | Lämna en kommentar

Utställning på Galleri Abante!

abante-reklam-kopia

Varmt välkomna på vernissage för min separatutställning på Galleri Abante, 21 januari!

Där visas sju helt nya verk som på olika sätt använder ytan som spelplats för fantasin.

”I måleriet ligger allt på ytan och på samma gång någon helt annan stans, bortom den. I utställningen ‘Inom ytan’ leker Marit Furn med dubbelheten och låter de begränsade dimensionerna, även inuti motiven, öppna sig mot något mer. Kläder blir burar. Trådar blir till fåglar. Ett golv är en sjö eller en himmel. Tankens fulla frihet inom ytans snäva ramar.”

Min kära debutroman Skuggan kommer även att finnas till försäljning under vernissagen, för den som ännu inte lagt rabarber på ett eget exemplar.

Vi ses där!

(Länk till evenemanget på facebook.)

Publicerat i Byrån | Lämna en kommentar

Tvåtusensexton – tvåtusensjutton

När Trump vann valet i USA skrev jag någonstans att jag brukar se världen framför mig som ett linjediagram med två olika kurvor, pekande åt rakt motsatta håll.

Den ena slingrar sig uppåt och står för den positiva utvecklingen – lägre barnadödlighet t.ex., minskande analfabetism, utplanande befolkningsökning, ökad tolerans och mellanfolklig empati, successiva framsteg för humanism och feminism, effektivare behandling av allvarliga sjukdomar, ett brett politiskt uppvaknande med större medvetenhet såväl kring det ekonomiska systemets brister som om miljöförstöring och klimathot och därtill en lång rad häftiga inovationer som faktiskt skulle kunna rädda oss om vi bara vill.

Den andra kurvan pekar nedåt och representerar allt det som i direkt växelverkan med framstegen bara tycks bli allt värre – kapitalistisk girighet, skenande klimatkollaps, utfiskning, miljöförstöring, framväxt av smygdiktaturer i tidigare demokratiska länder, ett tredje världskrig med epicentrum i Mellanöstern, en skrämmande religiös reaktionism, rasbetonad nationalism, raljant eller rent rabiat antifeminism, ökande klassklyftor och till följd av dessa en oresonlig och i sig fullt berättigad vrede som av populister fångas upp överallt och styrs om åt helt fel håll.

Den nyvalde Trump framstod som den materialiserade sinnebilden för hela den där senare kurvan. Kanske kommer han med tiden också få fungera som symbol för allt möjligt annat som också blev fel med 2016, som Brexit (inte för att EU-kritik i sig behöver vara fel men för att valet att lämna unionen var  så ogenomtänkt och hade sådana främlingsfientliga undertoner), den antidemokratiska utvecklingen i Turkiet och Polen, katastrofen i Syrien, nordpolsisens rekordsmältning och att kulturikoner började dö som flugor.

Det är i ljuset (eller skuggan) av allt detta nästan lite genant att säga att mitt eget år har varit ett av de bättre och mest harmoniska någonsin.

Mycket av detta är givetvis romanens förtjänst. Att efter ha skrivit i det fördolda över tjugo år (jag bestämde mig för att bli författare när jag var tio) känns höstens publicering av Skuggan lika mycket som en lättnad som en personlig triumf. Detsamma gäller för de fina recensionerna.

Min förläggare gav flera gånger uttryck för en viss förvåning angående mitt relativa lugn inför recensionsdagen. Men att bli offentligt bedömd är faktiskt betydligt mindre ansträngande än att vakna varje morgon som fattig och opublicerad och uppbåda tillräcklig kraft för att tro på sig själv. Nästan vad som helst är bättre än det. Och det enda som egentligen betyder något är ju att jag nu får skriva mer. Det ska jag också börja med direkt efter nyår. Jag har som halsbrytande målsättning att få ihop en första, någorlunda habil version av den nya romanen inom ramarna för 2017. Oavsett om detta lyckas eller ej ska det bli mycket skönt att sätta igång.

Hösten har jag istället ägnat åt mitt måleri, vilket är en lyx i sig. Försjunken i mitt kreativa pyssel och med någon film rullande i bakgrunden som sällskap har jag levt ungefär på samma sätt, slår det mig, som när jag var barn och byggde med lego på den vinröda heltäckningsmattan i vardagsrummet hemma på Söder medan Ronja Rövardotter, Fröken Fleggmans mustasch eller en kassett med inspelade Lucky Luke-avsnitt gick på repeat ovanför mig på tjockteven. Kanske är man som mest sig själv just innan puberteten? Så att allt i mitt liv efter det (brödjobb varvade med märkliga utsvävningar) har varit en lång parentes innan jag nu åter har blivit mitt verkliga jag? Det går att leka med tanken.

Den 21 januari öppnar i alla fall min separatutställning Inom ytan på Galleri Abante i Stockholm. På galleristens önskan har jag lämnat ångesten utanför konsten den här gången (i alla fall medvetet) och temat är istället en mystisk dubbelhet där döda ytor på olika sätt övergår i något levande. Ni är alla mycket välkomna dit!

I övrigt hoppas jag att 2017 blir året då jag vågar göra bort mig i en dansuppvisning och även året då de goda krafterna i samhället lyckas formulera en vision för framtiden, en bild av hur det skulle kunna se när vi tillsammans tagit oss igenom de värsta kriserna, eliminerat de största orättvisorna och försiktigt landat i något bra, något som vi också känner att vi byggt tillsammans. För vi vet ju så väl (både genom forskning och historisk erfarenhet) att verklig eller upplevd konkurrens om minskade resurser vänder grupper mot varandra, medan arbete mot ett gemensamt mål istället binder oss samman. Låt oss nu äntligen applicera den kunskapen i praktiken!

Och med det tar vi sats och kastar oss över tolvslaget. Gott nyår allesammans! Vi ses på andra sidan.

 

Publicerat i Åsikterna, Debutromanen, Framtiden, Minnena, Naturen, Psykologin, Tavlorna | 1 kommentar

Girl on the run

MINOLTA DIGITAL CAMERAPå min tidigare separat-utställning i Stockholm (Galerie Paname, 2009) visades bland annat målningen Girl with a gun. 

Min egen tanke kring den var att fånga den känsla av total men också svart frihet som man ibland kan uppleva när man inte längre har något att förlora, när inget längre håller en kvar på någon särskild plats och världen därför också ligger öppen och utsträckt åt alla håll, som i en amerikansk road movie. Allt man har är sig själv, samt några mer eller mindre avgörande prylar. Och just då är det är också fullt tillräckligt.

Känslan finns mycket starkt i romanen Morvern Callarsom skymtar bakom pistolen i väskan.

Girl with a gun köptes efter utställningen av galleristerna själva och hänger nu hemma hos dem (får jag förmoda). Men jag har länge velat återvända till den här scenen i en ny målning och i höstas var det äntligen dags.

Här är alltså uppföljaren. Eller snarare kanske en annan ruta ur samma film som Girl with a gun. Men nu läser hon En fördämning mot stilla havet.

girl-on-the-run-kopiaGirl on the run
40 x 43 cm
Olja på duk
5000 kr

Publicerat i Byrån | 2 kommentarer

Separatutställning på Galleri Abante

Den 21 januari öppnar en separatutställning med mina oljemålningar på Galleri Abante i Stockholm.

Där kommer ni få se vad jag arbetat med hela hösten, allt medan romanen levt sitt eget liv. Det blir en samling med sju helt nya verk som jag ännu inte visat någonstans, och varav två ännu så länge bara existerar i mitt huvud. Jag har med andra ord en hel del att göra fram till jul.

Mer info kommer längre fram. Men redan nu önskar jag alla välkomna!

Publicerat i Byrån | Lämna en kommentar